Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 2

lika orörligt som förut, ochfafspeglari alldeles samma föremål, i samma färger som före den lilla konstgjorda stormen. Och så fruktade Adelgunda icke utan skäl att tantens sinnelag skulle vara. Adelgunda skulle likväl ha känt en stor lättnad inom sig, om hon vetat om kammarherrns besök och beslut på morgonen, ty hon fruktade alltjemt att åter blifva bestormad med framställningar i detta ämne. Men det skulle hon icke mera blifva; den gamla hade nu först upptäckt, att Adelgunda dock var för god för denne kallberäknande, känslolöse unge man, och om denna upptäckt smärtade tanten, så försäkrade den Adelgunda likväl, att aldrig mera blifva en skottafla för den gamla kära tantens anspelningar och öfvertalningar. En stund efter det kammarherrn var gången, hade den gamle grefven kommit in till sin äkta hälft och, med så mycken häpenhet han kunde åstadkomma, frågat henne, hvad det betydde, att Carl Edvard rest sina färde; — 4ty4, sade han, han tog ett kort afsked af mig; har han redan på morgonqvisten begärt och fått ett ja — at Adelgunda? Kära du, hade gumman svarat, han har hvarken begärt eller fått ja eller nej, utan han har slagit saken ur hågen, ty han såg bestämdt, att de ej passade för hvarandra, och nu tala vi ldrie mer om den saken. Bra! mycket bra! oändligen bra!4 sade gubben förnöjd, jag trodde just det skulle så gå! Åhnej! Adelgunda är en klok och förståndig flicka — vill hafva någotredbart och solidt — en äldre man, redan i en viss position, och der hon som husfru kan få representera och uppfylla en värdinnas kall. Hon är icke mera ett barn! Nej, en äldre man passar henne vida bättre, det förutsåg jag från början, ehuru mycketjag estimerar