Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 2

falska begrepp. bSjelf gifmild till den grad, att hon till och för andra bortgifvit allt hvad hon egt, visste hon huru ljuft det är att gifva, och tvekade derföre aldrig af någon falsk blygsel eller obehörig stolthet att taga hvad man gaf och bjöd henne med verkligt godt hjerta, äfven om gåfvan till och med stundom kom från en hand med knappa tillgångar, ännu mindre när rikedom meddelade af sitt öfverflöd. Hon kände således icke det minsta obehag vid Adelgundas gåfva, utan tog den gerna, och gladde sig i själ och hjerta att gifvarinnan var sig så lik. Hela denna söndag blef sålunda en oafbruten fest för den äldre och a yngre af dessa båda qvinliga väsenden. När Adelgunda slutat sitt bestyr med sin lilla beskickning, ingick hon sakta till den amla grefvinnan, icke rätt vetande, huru er stod till, efter ingen hördes utaf. Se der är du på fötter4, sade tanten, jag trodde du sof ännu, efter nattvak och morgonpromenad !? Ett moln syntes på den gamlas panna, oaktadt hon bemödade sig att visa sig glad och vänlig som vanligt. Adelounda trodde sig väl veta, hvarifrån det kom, men föresatte sig att muntra gumman, dels för den goda sakens skull, dels för att våga rycka fram med morgondagens plan. Samtalet om natten tycktes väl varit af den beskaffenhet, att det för alltid borttagit tantens skrupler, huruvida Adelgunda kunde sköta sig sjelf eller ej; men gamla personer äro som stillastående vatten: man kastar en sten deruti,och en stor förändring, en stor rörelse förmärkes; men stenen är väl i botten, de EE vågorna och ringarna jemka sig allt mer och mer, och slutligen är vattnet lika stilla,