Aftonbladet – 24 januari 1861, sida 3

här tillbörlgen tecknas. Det ma emellertid vara oss tillåtet att säga, att frihet, tageni dess högsta mening, aldrig egt en mera låJgande försvarare. Denne gamle diplomat ; hade en sådan värma i hänförelsen för hvarje stor sak, som män sällan finner hos vår tids unga män. Sålunda omfattade han med en ädel passion italienska frihetens sak. Han hade länge vistats i sjelfva medelpunkten för den klerikala despotismen, och i en ställning, som satte honom i tillfälle att se sakerna på nära håll, och han längtade nu med ungdomlig otålighet efter Italiens pånyttfödelse. Redan 1 krisens första början, innan någon kunde ana framgången, skret han till oss: Låtom oss, min vän, hos Gud bedja om frihetens seger! Han gjorde sig ingalunda några illusioner rörande sakens svårigheter, och han visste ganska väl, att kedjor länge qvarlemna spår på de lemmar, som burit dem, samt att mycket måste förlåtas dem, hvilka ej blifvit uppfostrade uti frihetens härdande skola. De händelser, som timade på andra sidan om Alperna och framförallt A utsigter, som derigenom öppnades, voro för honom en källa till glädje i hans sista dagar. Vi kunna ej här ingå i några närmare detaljer rörande hans. omältliga litterära arbeten. Några dagar före sin död genomgick han korrekturet till en ny upplaga af sitt stora verk öfver Egypten. : Den ers som han jemte Plattner skref öfver Roms antiqviteter, är. den bästa ledsven för hvar och en som vill-resa icke blott i rummet. utan ock i tiden; och i minnet återkalla förgångna århundraden under en vandring genom ruinernas stad. Den, afdelning, som rörde kristna antidviteterna, är behandlad på ett öfverlägset sätt, och monografin öfver..de gamla Basilikorna lemnaringenting mer öfrigt att sägas öfver detta ämne. Hans skrifter i den kritiska historien Om kyrkans förstå tider innehålla de rikaste materialier , ehuru ;mindre:redigt ordnade, men i en välgörande anda, en anda af fromhet och frihet. Hans afhandling om Ignatii epistlar och hans bok öfver Hippolit vittna öm hans beundran för kyrkans hbjelteålder på samma gång som de skoningslöst angripa de klerikala och hierarkiska tendenser, hvilka man. sökte inympa på den ursprungliga kyrkans friska stam. .Sednast har baron Bunsenh utgifvit ett stort verk öfver idn om Gud i historien, hvilket i en vidsträckt utveckling framställer de allmänna -åsigter,; som satyddes i hans Hippolyt. Med outtröttligt 1? Tullföljde han sin öfversättning af bibeln med kommentarier, och dessa jättelika arbeten hindrade honom icke att för några år sedan uppröra hela-Tyskland med sin vältaliga skrift Tidernas tecken, hvilken med gripande. effekt inledde reaktionen emot. fornlutheranismens oförbätterliga och bigotta parti, -och.som med en på den sidan om Rhen högst övånlig bestämdhet utvecklade den kyrkliga frihetens stora principer. Vi skulle felaiuppriktighet; om vi ej sade, att vi. i äfseend på mer än en vigtig punkt beklagat den riktning, som Bunsens ande tog i teologiska ämnen. Vi ha sagt detta åt honom, sjelf: men vi ha aldrig, upphört att förnimma pulsslagen af hans kristliga hjerta i-trots af de besynnerliga former, som hans system någongång antog. .Och:för att erfara detta behöfdes i sanning ingenting annat än att komma i beröring med honom, att se strålande i hahs anletsdrag och vibrerande i hans stämma denna ädla kärlek till sanning och denna trohet för sanning, som: var så fri från alla skolans eller kyrkans dogmer. Hans enda önskan var, såsom han ofta yttrade, att slå en brygga mellan samtidens af så många tvifvel störda tänkande och kristendomen. Det bekymrade honom föga huruvida bryggan :blefve beståndande eller förstördes, blott att öfverfarten till andra stranden blifvit verkställd. Han genomgick tidens stora theologiska kris, och många al hans ider fingo känning deraf; men 1 djupet af sitt hjerta och i sin gudsfruktans väsende förblef han städse densamme. Han fortfor att vara den i andan brinnande mystiskt fromme mannen, som med så mycken glädje samlade sin fädernekyrkas. sköna sånger, och som: aldrig: tröttnade vid-satt höra dem. Hans konversation, så rik; så lifvad, så upplyftande, var full af detta kristliga salt, som ej kan efterhärmas.. Jag kan aldrig förgäta det sista samtal jag hade med honom förlidet år då jag såg honom i Paris, så full af moralisk ungdom under en krans af säfverhvita hår. Han utvecklade då med sällsynt förmåga den tanke, att med undantag af honom, som framstår högt öfver alla andra på den absoluta höjden a moralisk fullkomlighet, det alltid inträffar. en period af förfall äfven i de störstå helgons och de mest berömda lärares lif; Han kallade detta katastrofen, det olycksaliga tecknet till menniskans obotliga svaghet. Han tillämpade denna sats på några af de utmärktaste personligheterna inom kyrkohistorien, han tillämpade densamma på kyrkan sjelf, och jag erinrar mig ännu med hvilken ifver han riktigt anmärkte, att med Origenes den bästa perioden af kristna tankens frihet gick till ända. Efter honom, sade han, Ckan man utropa Finis. Polonig! det är slut på en stor och fruktbärande frihet. Ack vi få ej mera skåda, ej mera höra Bunsen; men låtom oss med glädje erkänna, att allt hvad vi i honom: egde, det ega vi ännu. Huru skulle man välkunna betvifla detta, efter att ha läst berättelsen om hans död,som vi hafva från en tillförlitlig källa. Det är i en sådan stund som det, som ligger i själens djup, kommer upp till ytan och dess hemliga tankar uppenbaras; ty den kraft, som gör att en menniska kan dö väl, är densamma genom hvilken hön lefvat väl. Bunsens dödsbädd var i alla afseenden beundransvärd. Vi ha erhållit tillåtelse att uppteckna omständigheterna dervid. Alla de ömma och ädla känslor, hvaraf hans