Aftonbladet – 21 januari 1861, sida 2

I kunde uppoffrat ett helt lif endast för andra, och detta så con amore, att. det tyck) tes vara hennes största lycka. Hennes varma kärleksrika hjerta fästade sig med starka band: vid den hon fann likstämmig med sig och förtjent af hennes tilloitvenhet; ochnär hon skänkte någon den, så kunde densammä ock lita på att i nöd och bedröfvelse hafva en mild och hjelpsam hand till tröst och stöd. Sitt lilla arf, allt hvad honrförvärfvat — allt — hade hon uppoffrat, utan att ens tänka derpå en gång, för andra, alldeles förgätande att hon sjelf fanns, hvarat hennes yttre äfven bar ett troget och groteskt vittnesbörd. Rikt begåtvad af naturen, blixtrande qviek och med en mera manlig än qvinlig uppfostran bland bröder, som sedan gjort sig ganska ärofulla namn för lärdom och bökliga värf, hade hon i allt gått jemna steg med tiden, i sin första ungdom varit i bildning före densamma och sedan troget följt den och sprungit kapp dermed, när den ibland tagit sina, skutt framåt. . Hon hade de sednare åren lefvät mycket tillsammans med sin yngste broder, er skicklig litteratör och omtyckt skald. Hon stod således icke i något, utan i allt på nutidens ståndpunkt, hvilken, såsom vi redan vetv, äfven Adelgunda innehåde. —.De båda fruntimmerna råkades således äfven kär, och den ena stod icke tillbaka för den andra, hvilket bland personer af högre bildning är ett nästan nödvändigt vilkor, kanske icke just för tillgifvenhet; men för trefnad tillsammans. Glädjen lyste äfven ur bådas ögon, och deras meddelanden skedde: skensnabbt, men utan: att man likväl en endaste gång kunde komma på dem — såsom i rn förekommer — iimediatt tala på en -gång, hvilket är enjafskyvärd ovana, vidlådande de flesta qvinnor, och som något hvar bland dessa borde försöka satt emancipera sig-ifrån; tyrdetär just jenaf de vanor, som männen icke hafva och som den bildade qvinnan åtminstone icke borde vilia hafva.