Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 3

dra framför de-promenerande, och Ernsts anmärkningar om de ena som de andra förrådde -så mycken menniskokännedom, djupa tankar, klar blick och fördomsfri åskådning, så mycket sundt omdöme och hjertlig godmodighet, samt en stor förmåga att skilja på verkligt och inbilladt ondt, fast än allt detta ofta nog kläddes i dandyismens vedertagna språk, och med begagnande af flere dess termer och teckenspråk. Adelgunda var väl förtjust af att inom sig hafva skäl att gilla och beundra den unge: mannen, men han gick der så kall, så 1iknöjd mot henne, och detta väckte hos Adelounda behof af att förtreta honom på nåoot sätt. Härtill yppade sig snart ett tillfälle. cOch hvilken är den damen? sade Adelounda, som annars Var vida mera nyfiken på herrar än på damer, men som nu såg cn mycket eget och fantastiskt utstyrd figur, och hvars frappanta drag talade högt om en nyss försvunnen skönhet och en ingalunda passionfri. ungdom. Jo, sade Ernst, det är den vidt omle fru Salamander, som så länge med na ögons taktik satte så oändligt många etan i tiktak, men nu är vedergällninocns dag kommen, och nu skördar hon af na många adoratörer föga tack, ty de a hafva fattat en oförsonlig tie till henne. SAck! sade Adelgunda, vänd till Thedor; hvad jag hatar alla dessa ordvändningar, rdspel och ordkrångel,. under hvilka ofta icke ligger annat än den allra lumpnaste, trivialaste, alldagligaste mening. Det är i sanning hvad jag minst tycker om hos er, i gode herrar och Stockholmsmän: Den ovanan vidlåder mycket mindre edra damer, emedan de equivoquer, som ofta uppstå af detta ordtrassel,. troligen skrämma dem dock icke alla, tysäfven dessa har jag hört