Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 2

biskop Gislason, Ö. Schwach och A. Vibe. Han talade derefter om norska ståthållareapstvisten och dess följder, vid mellanri .slagen och dess närmaste verkningar, vid kungamötet och naturforskarmötet samt betecknade såsom den närmast liggande uppften för detta år Danmarks sjelfupprättelse, för hvilken hela folket nu borde resa sig. Han hoppades att brödrafolken skulle inse att det vore Nordens gemensamma sak, som. skulle utkämpas i och för ig. Om följden af denna insigt blefve amt-bistånd af-.dem mot Danmarks öfverlägsne fiende skulle -Nördens -sakgöra ett stört framsteg. Det vore för tidigt att hysa något förmenande om i hvilka förmer förbundet och föreningen då skulle finna uttryck; på det hela borde man ej tvista der om, utan låta sig nöja med hvad hvarje skild epok erfordrade. Blott-två slag as kandinavisk politik borde ovilkorligen förkastas: delningspolitik och amalgamationspolitik. Efter att slutligen ha erinrat, det studenterna från brödralandets wuniversiteter borde i år, enligt 1856 träffad öfverenskommelse, inbjudas till ett möte i Köpenhamn och Lund, derest omständigheterna medgåfve det, slutade han med den. önskan: att året 1861 måtte blifva fruktbart för Nordens inre samlif och yttre sammanhållning, ehvad frukterna skulle skördas på valplatsen eller i riksförsamlingen, på konstens och vetenskapens tysta och fredliga fält eller i ungdomens muntra samqväm; att danskarne med gladt mod måtte gå den hotande faran till mötes, förtröstande på att blodsbandet och gemensamheten i intressen mellan Nordens folk skulle visa sig lefvande och verksamt när det gällde; att Nordens sjelfstän-x dighet oah ära måtte blifva segerrikt värnade, men att danska folket hellre måtte falla med heder; än svika Nordens sak och gemenskapen med de beslägtade folken, för att underkasta sig utländskt beroende. Bland många andra skålar var en för Finland, Nordens trofaste fosterson, och en för Fänrik Ståls sägner samt en för ?Orvar Odd? med de skarpa pilar. BSistnämnde skål besvarades af hr Sturzen-Becker med en allvarlig uppmaning till danskarne att sjelfva visa, det de vore ett danskt folk, som ej ville tåla någon utiändsk inblandning; då, men först då, skulle de kunn vänta bistånd af brödrafolken.