Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 2

hand och gick till. hvila. Hon tänkte både med en suck och ett leende på denna besger blandning af varm religion, ganska moraliska principer, hjertats godhet och verklig själsstorhet, ömhet för likar och all nöd — förenad med detta lättsinne, dessa fördomar utan tal, fåfänga, falsk blygsel, högmöd och flärd. Adelgundå var dock icke så förvånad af allt detta, som mången annan nu för tiden skulle det vara, ty hon var uppfödd i mångfaldiga dylika ideer, fast de ha Fat utaf hennes spegelklara, rena och sunda: förstånd, och likasom tanten var ett barn af sin tid, var Adelgunda af sin, och om Adelgunda stod så långt framom tanten — så var det. icke så mycket fel af den ena, och förtjenst af den andra — som ej mera fel och förtjenst hos de olika tiderna. Öfver allt detta filosoferade dock icke Adelgunda så särdeles denna afton. Hon hade så mycket annat i sitt hufvud — ja, om vi skola bekänna det — äfven i sitt hjerta. Hon lade handen derpå, när hon väl kommit i ro, och borde, enligt tantens föreskrift, sofvit för att blifva vacker-—men just då låg hon vaknare än någonsin; och med handen på hjertat sade hon till detsamma: 4Hvad vill du? Hvarför skall du slå så onödigt? Kanske älskar han mig ej? Ibland tror jag det — ibland tror jag det icke, och hvilket än jag gör — så klappar det oroliga hjertat. Kan väl han tänka på mina penningar? Skulle väl han kunna utstå det stora profvet? O, fader, min gode älskade fader! om du ändå lefvat, huru väl hade du icke kunnat bedöma ett förhållande, der jag ändå är jäfvig, der hjertat gör mig jäfvig. Men jag skall lyda de råd och: föreskrifter du gaf mig; när du stod i grafvens fullt öppnade dörr, — jag skall tryggt följa