hvilket ins. nu icke vågar bestämdt uppgifva) uppehöll sig dåvarande löjtnanten i fältmätnings: kären Axel Raab i Södermanland, sysselsatt med rekognosceringar, åtföljd af en fnere kamrat, löjtnanten Magnet, som ins. hvarken förr. eller sedan sett, men hvilken han förmodar vara nuvarande förste landtmätaren i Kalmar län. Ins., som då var en ung student, sammanträffade ofta med nämnde herrar och fick sålunda i ett glad: lag tillfälle att höra tit. Raab sjunga Telgevisar och se honom framställa några prof på sin utmärkta sceniska talang. Att grymtvisan. i syn: nerhet :skulle göra intryck på åhörarne är naturligt; och tilldragelsen står derföre helt lefvande för insändarens minne, likasom att löjtnant Raab vid tillfället omtalade, huruledes det ett eller annat år förut inträffat vid en munter tillställning hos kronprinsen, dervid Raab under skallande skrattsalvor utförde den omnämnda visan, att dörren öppnades och Carl Johan inträdde. till alla närvarandes och icke minst kronprinsens stora bestörtning. Detta inträdande vår dock icke onådigt, utan, sedan konungen låtit kronprinsen för sig presentera de närvarande och tillika fått förklaring på den besynnerliga sången, bad han Raab sjunga den om igen, hvarvid konungen skrattade rätt godt åt le bourgmestre de Sictoua, som han föreställde sig vara sångens föremål. Efter en.kort stunds uppehåll förklarade konungen, att han icke ville störa herrarnes samqväm och aflägsnade sig. Denna händelse, hvilken af tit. Raab omtalades såsom skedd några år förut, måste således hafva passerat omkring 1820, då kronprinsen Oscar var vid pass 20 år gammal och Carl Johan stod på högsta spetsen af popularitet. Kan någon med sundt förnuft förmås att tro, det konungen skulle vid den tiden misstänkt förrädiska planer af sin son? Om en sådan misstanke hos honom förefunnits, så borde den väl hafva väckts af erfarenheten om den emot honom uppkomna ATS och vissa adliga oppositionsmäns försök att närma sig tronföljaren. Detvar dock först på 1830-talet som SPP ROnen tog fart och tilltog i styrka intill 1840 års riksdag. då man kan säga att hon kulminerade. Också var det vid sistnämnde tid, som kronprinsens förbindelser med friherre af Nordin och andra riddarhusoppositionens koryfeer omtalades i sammanhang med planen på tillvägabringande at abdikation. Det motiv, som, anekdotberättaren lägger under den verkliga händelsen och som han genom detta faktum söker att konstatera, kan således omöjligen hafva existerat förrän omkring. 15 år senare. Men något motiv måste väl dock ha föranledt den oförväntade påhelsningen och hvilket kan det hafva varit? Ing. kan nu ej draga sig till minnes huruvida tit. Raab derom utsade sim mening, men det minnes ran: mycket väl, att han och andra närvarande på det sätt förklarade händelsen, att konungen ått nys om att det ibland plägade gå muntert ill hos hans herr son, att an misstänkte, det leltagarne i dessa samqväm kanhända icke till ula delar utgjorde ett passande sällskap åt den inge fursten och att han ville med egna ögon e huru dermed förhöll sig. Det var älvdes en if dessa omsorger, som en far, vanligen icke utan soda skäl, plägar hafva om sin 20-åriga son, och ngenting annat. Om halten af det gjorda föröket. att förflytta en likgiltig hvardagshändelse 5 år eller mer ifrån sin tid, för att kunna beägga den :med: en förhatlig färg, behöfver ej rågot omdöme uttalas.