STOCKHOLM den 18 Jan. Den politiska ställningen och partierna : i Österrike. (Frånc Aftonbladets korrespondent.) Wien i slutet af Dec. 1860. Hvad som isynnerhet utmärker den österrikiska oppositionen från andra bättre, konstituerade länders är, att våraliberalaylångt ifrån att. förena sig kring regeringen mot hennes yttre fiender, tvärtom hemligt glädja sig åt de ohjelpliga trångmål och faror, som kejsardömets förtviflade belägenhet bereder huset Habsburg. :Det har gått så långt, att då Preussen under sista kriget i Italien visade sig benäget att komma Osterrike till hjelp, man i enskilda bref från Wien till personer af betydenhet i Berlin och Köln uttryckte den oro det liberala partiet erfor öfver möjligheten af att Preussen skulle bistå det aristokratiska och militära partiet att på nytt befästa sig i vårt land. För att tala rent ut, så önskade den allmänna meningen i Osterrike inom sig, : att våra armeer skulle lida nederlag, hvilket man trodde vara det enda som kunde göra en ny såkerhas ordning möjlig och stäcka de fanatiska reaktionäras makt, sedan de i tid år förtryckt oss. Förunderligt och sorgligt nog, förorsakade Frankrikes segrar vid Solferino och Magenta en hemlig, men nästan lika liflig lädje i Wien, Prag och Pesth, som man erfor 1 Frankrike och. Italien. Alla insågo, att dessa verldskunniga olyckor skulle medföra, att Gränne, Reehberg och andra det förhatliga systemets stöd föllo, och man lyckönskade landet deröfver. Under sådana förhållanden, en oundviklig följd af den långvariga förvända regering, som fört Österrike till branten af sin utiderång, är det ej att förundra sig öfver, att örelvget om Venetiens afträdande, hvarom det under någon tid så mycket varit fråga, här i landet bekämpas både af det militära artiet och de ultraliberala. Det förra åkalar högtrafvande de upprätthållande grundsatserna, den politiska hedern och regerinens värdighet, för att nedgöra: försläget. et räknar på, att lyckan skall vända sig, och vill ej slå ifrån sig det utan tvifvel bedrägliga hoppet, att man:skall återvinna det förlorade området i Italien. Hvad vårt ultraliberala parti angår, så förklarar det öppet — ty man börjar nu tala. öppet i Österrike! — att Venetiens. afträdande skulle, genom att befria regeringen från. en af hennes största svårigheter, ha till följd, att den militära aristokratien ånyo skulle befästa sig, att de obetydliga eftergifter, man tilltvingat sig, skulle tagas tillbaka; och att förhoppningarne hos den-allra --hofsammasteoppo-. sition skulle ställas på framtiden. Sådan är Österrikes beklagliga ställning. Jag öfverdrifver alldeles. ej... Det är tillräckligt att åhöra samtalen på offentliga ställen, 1Verkstäderna, i borgerskapets salonger, . för att ören sig om den förfärliga: sanningenvi den tafla jag nu tecknat: Många förståndiga män äro också öfvertygade om, att det ej finns någon bot för Österrike, att det nöter ut sig med ofruktbara reformförsök, och att det är dess öde att förgås!-. Hvad beträffar Venetiens afträdande, så är det säkert, att intet förslag i denna syftning hittills från något håll blifvit gjordt vår regering, åtminstone icke officielt. Vi veta, att detta förslag allvarsamt diskuteras i London, samt att efter den nye -ambassadören lord Blomfields ankomst hit denna ömtåliga fråga om några dagar skall på diplomatisk väg bringas å bane. : Det förstås af sig sjelf, att grelve Rechberg kort och odt skall vägra. Men. skall väkBrefve echberg länge. inneha. den. makt han åtnjutit och missbrukat? Och skall väl hans förmodade efterträdare, hr Häbner, lika envist tillsluta öronen. för klokhetens råd: och ställningens tvingande kraf? Framtiden skall utvisa det. Man tror sig redan veta, att om afträdelsen kunde ske genom ett utbyte emot område vid Donau skulle regeringen visa sig :mindre motsträfvig att gå in derpå.: Tyvärr förutsätter ett dylikt arrangemang en af dessa omflyttningar, som vanligen ej försiggå utan krig. Vi äro. således långt aflägsna från förverkligandet af detta förslag, som blifvit, :så till sägandes, in extremifiPpfunnet af fredsvännerna. För ögobblicket ser sannolikt ut, att kriget i vår åter skall utbryta. Regeringen vet detta ganska väl. Deraf härrör den följd af liberala eftergifter, som telegrafen i Wien periodiskt ör kunnar Europa, och dem verden erfar med hårdnackadt misstroende. Detta ger mig anledning att tala om vår nye minister Schmerlings beryktade eirkulär. Alla tidningar ha meddelat: detsamma, och jag anser mig derföre kunna bespara mig en detaljerad analys deraf. Det vigtigaste och på samma. gång misshagligaste deri är föreskriften, att riksrådets och landtdagens tillsättande fortfarande skall ske genom val at provincialständeron i de särskilda länder, af hvilka Österrike är sammansatt, så att riksrådets medlemmar skola utgå ur provincialständerna. För att ej tala om de svaga garantier ett dylikt valsätt erbjuder nationen, föratser man, attriksrådets sammankallande derigenom kommer att betydligt fördröjas. Provincialständerna komfha nemligen ej alt sammanträda förr än om två eller tre månader, och förutsatt till och med att regeringen genast inbjuder tem att ofördrö, ligen skrida till val af medlemmar