Aftonbladet – 18 januari 1861, sida 2

Hå hål!, suckade tanten, ,när man blir gammal, så borde man väl vara van att se sina käraste önskningar uppgå i rök, men det kostar döck alltid på. Jag hade eder båda så kära. Dig likväl ändå alltid mest. Och Gud: bevare mig att vilja bidraga till din olycka, eller öfvertala dig till något, som bär dig decideradt emot. Men käraste goda barn, just för att bevisa dig, att jag har ditt väl kärare än uppfyllandet af mina favoritplaner, så ber jag dig ändå som din bästa vän, afslå icke ett godt parti än medan du är ung; tro mig! du ångrar dig när du blir äldre, och då tillbjuda sig inga andra än sådana som vilja komma åt dina pengar.? ; ?Ja, om jag bara visste hvad tant menar med: ett godt parti. Någon, som jag rätt innerligen älskade, är det icke så?? Åh jo, på sitt sätt. Och förmögenhet det behöfver du ej taga i betraktande; dock är det alltid påkostande att få kläda upp sin egen man. Och värst af allt att få betala hans ungkarlsskulder, för att få honom? Men. så galen vet jag nog att du icke är, utan icke antager annat än ett lagom; men i andra hänseenden måste det äfven vara konvenabelt, assorteradt och comme il faut. ?Ja hvad förstår min lilla tant med det? Ack du lilla toka, det vet du såväl hvad jag menar! assorteradt — lika med lika — ingen knaperadel eller dylikt. ,, ? Men hvad menar tant egentligen medJknaperadel? Jag hör ju sjelf till dem, ty jag är hvarken af greflig eller baronlig ätt. cDu — af knaperadel!l — du är väl för mer än många nybakade grefvar och baroner. Tycker du att L. N. D. äro af knaeradel? Och du har ju sjelf n:r 30 på ridarhuset om-jag mins rätt. Och ser du, det är, namn. Du af knaperadel! Mins du