Aftonbladet – 18 januari 1861, sida 1

tiden en: fänrik. Gudbevars han blef öfverste innan han vg sedan, men den tiden, ja, jag skulle blifvit en verklig utskämma i min krets, om någon vetat alt jag kastat ett enda öga på honom. Af knaperadel var han, och fattig till, men sällan får man se en vackrare och ädlare figur än den unge von Stern (Adelgunda spratt till, men tant märkte det ej), och vi hade ofta dansat tillsammans och äfven sjungit tillhopa, ty han spelade rätt artigt zittra och hade en ganska småtäck kammarröst, och jag kantatade äfyen i min ungdom, som du kan se af den gamla nothögen, som än ligger under fortepianot, som var ett bland de första och bästa här i Stockholm, men som ändå daterar sig från en långt sednare tid. Emellertid vet jag ej huru det var, men på sjelfva min förlofningsdag, ibland allt det hvimlet af fölk och under promenaden om aftonen i den eklärerade parken fann han tillfälle att säga mig, att han var i högsta grad förilskad i mig, och bad mig för Guds skull om hågra ögonblicks samtal, och försäkrade: mig på sin parolle dhönneur, att om jag nekade honom, skulle han skjuta sig för pannan. Nå, Om en ung karl nu sade mig detsamma, skulle det visst icke falla mig in att tro derpå, men. då — jag vetej huru det var — men jag lofvade hönom agn att ännu sämma afton, sedan föten var slut, möta honom nere i parken i en berså, der vi ofta sjungit Tillsammans. Han tryckte min hand, och jag darrade hela aftonen och tyckte ätt jag gjörde bra Ila, hen sagdt är sagdt, och jag föresåtte mig dår att säga Stern en gång för alla, att jag ej ville lyssia till hans kärlek, utan att jag var en hederlig och ärbar flicka och ville blifva äfven en sådan fru, efter