Aftonbladet – 17 januari 1861, sida 2

Har du icke många älskvärda intressanta grannar?? frågade generalskan. Jag vet ej huru jag skall besvara. din fråga) svarade Adelgunda leende. Visst har jag gfannar, jag kan således icke säga nej — men omöjligen heller säga ja.? Jag förstår dig — men äfven jag har bött på landet, bor der ännu alla somrar, och ämnar mig dit bara jag ännu i åtta dagar druckit helsovatten vid Carl XIII:s torg — men vet. du, Adelgunda, så der bortåt tycker äfven jag om mina grannar, men jag föresatte mig att studera dem tvärtigenom, alldeles såsom man gör med en bok, utan författarens namn, med tråkig titel, och som vid bläddring ser ledsam ut. Och vet du — likasom man ändå oftast träffar något litet guldkorn i en bok, så finner man verkligen alltid något hos hvar och en individ, som man verkligen vill lära känna till hela dess omfång; och min liknelse är verkligen mera haltande än mitt påstående, ty som det alltid vill. en gnista snille till för att skrifve en bok, och just denna enda gnista understundom alldeles fattas somliga af dem som — gifva sig ut på litteraturens halis, så är liknelsen ke; ty hos hvarenda menniska, det vågar jag försvara, finns dock den gnista, visst icke af snille — men af godt eller förtjenstfullt, som kan förleda att det lönar mödan att genomskåda henne.? ?Jag medgifver dig hyart ord, bästa Amelie, sade Adelgunda, och du säger mig egentligen ingenting nytt, och jag kan till mitt eget beröm säga . tillade hon leende, ?att kanske. ganska få gjort sig så mycket bekälg med detta geromlisende. af sina grannar som jag, och aldrig, det medger jag, ihar Jag sysselsatt mig härmed utan att få i någon lön för min möda; men — det är i dock helt annat... Det smakar dock ej hälften så godt att arbeta sig till den öfverty: gelsen, att något godt kanske finns ... som att : finna. det utan allt detta bråkande. Och det har du funnit här? Det gläder mig hjertligent, sade Amelie. som icke