Aftonbladet – 17 januari 1861, sida 2

som varit — ty nu, huru skulle det välnu gå? Skulle hon icke mången gång der bland sina vackra berg, vid sin klara smaragdsjö, omgifven af sina tillgifna tjenare och tacksamma fosterbarn, skulle hon icke der mången gång sucka med tanken på detta glada; lifliga, wpptinande. sällskapslif land Ekstämda och Ika bildade, på detta yrdets raska meddelande, dessa utvexlingar af tankar och åsigter, com oupphörligt föda nya sådana; detta framåtgående, som man inner i verldslifvet och som i ensamheten endast och allenast kan lämpas på hjertats renende; men äfven detta icke med strid, icke med luttring eller sofring, utan endast till följd af en fast vilja; äfven den kan dock ar det eviga, oföränderliga stillesståndet blifva och förblifva stationär. Så ungefär sväfvade Adelgundas tankar medan hon sakta plockade sönder ett vassrör, som hon vid embarkeringen dragit till sig. De andra samtalade i likgiltiga ämnen, som icke fästade hennes uppmärksamhet — men slutligen sade generalskan : Och hvarför så tyst och sluten inom sig sjelf, bästa Adelgunda? En vackrare plats för dina tankar kan du väl icke hafva. det ir sannt, men för oss andra blir det alltid en förlust.? Adelgunda var bland de sällsynta qvinnor, som sällan svara på smicker, utan ät det gå, likasom alla sedvanliga sällskapsomplimenter, aldrig uppehöll sig dervid, udrig sökte vederlägga det, för att uppfordra mera — utan som, med ett ord sagdt, lät det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Hon besvarade således endäst len första delen af generalskans tilltal, och sade i en vemodig ton: Jo min goda Amelie! Jag sitter just nu och eftersinnar, huru korta och huru angenäima dessa stunder i eder vackra stad vårit för mig, och att allt detta nu är slut, och ut jag snart skall återvända till mitt. goda och. kära, men äfven — jag förnekar, det icke — litet enformiga land.?