Aftonbladet – 16 januari 1861, sida 2

I menniska i verlden som hon, just för den gamlas verkliga tillgitvenhets skull, tyckte sig vara i ringaste beroende af, att hon så här vänligt och — såsom Adelgunda så väl förmärkte — med gillande talade och samspråkade med Ernst. En gång, när en liten rörelse uppstod i båten, och Ernst för ett ögonblick skulle byta med den af sällskaet, som förde styret, vände sig grefvinnan till Adelgunda och sade halfhögt: Det är just en hygglig och städad ung man, den der kunglig sektern. Kände du honom förut, Adelgunda lilla ? Oh: pardieu!4 sade grefven,: soft åhört både loftal och fråga; det ären ångbåtsconnaissance till fröken Adelgunda. Ja är han lika underhållande och vettig, det vill: säga alltid vet hvad han skall säga och icke säga — på ångbåt som på kullbåt, så: tycker jag för min del, att Adel gunda just gjort en agreabel connaissance, sade grefvinnan torrt. j Grefven, som då han ej var stadd i kurtisärenden, alltid visste hvad han skulle säga och aldrig bröt mot hvad som hörde till god ton och salongs-vett, var nu genom sin så kallade förtjusning för Adelgunda helt borttappad, och sade bra nog näsvist, men med hviskande ton till henne: K Notre tant Emerence är inte vid godt humör i dag. Quelle mouche Pa donc pique? tTvärtom, jag har aldrig sett henne så söt och tillgänglig och treflig som just i dag, sade Adelgunda förtrytsamt, och nu var man vid Blockhusudden. Ernst gaf den gamla handen, eller snarare sagdt båda händerna, för att hjelpa henne i land, och frågade henne med myceken artighet och utan allt sjelfförtroende, om det vore någon annan arm som hon föredrog, eller om han vågade bjuda henne