Aftonbladet – 16 januari 1861, sida 1

rr SR RR DR RT EA IP ttninggatan; i W. A. Lindströms, N:o 11 BrunkeNybrogatan å Ladugårdslandet; i Gustaf R. ers utrymme). Under 75 öre Riksmynt införes Istryckeriet, Stora Nygatan N:o 21.1 STOCKHOLM iden 16 Jan. Det är en af den sednare tidens mänga å en gång sällsamma och lärorika företeelser, att under det de katolska staternas liberale oaflåtligt bedyra, att de hysa den största aktning för den romerska stolens andliga myndighet och endast ha för afsigt att kringskära dess verldsliga makt, påfven sjelf deremot likay envist förklarar dessa båda välden stå med hvarandra i det mest oskiljaktiga sammanhang. Ej mindre sällsamt och lärorikt är att förnimma, huru på samma gång som den Lutherska statskyrkliga hierarkien påstår sig hysa de allvarsammaste farhågor för katolieismens segerrika framfart och för en plötsligen inbrytande syndaflod af papistiska läror i samma ögonblick s om det protestantiska samvetstvånget iringa ste mån blefve lättadt, så börjar den föme. ska hierarkien å sin sida att högljudt jemra: sig: öfver protestantismens ohsjäpde framgå ngar. Det ser verkligen ut som om de båda respektive hierarkierna började bli en smula rädda för hvarandra, och med ängslig oro fråga sig hvar och en på sitt håll, huruvida fogningarne i den ark, på hvilken de bäras. fram öfver meningarnes ocean, äro tillräckligt vattentäta. I den s. k. allokution, hvarmed påfven nyligen helsat sitt s. k. heliga kollegium, tillkännager han oförstäldt sina bekymmer öfver den fara, som hotar hans andeliga välde med anledning af Badiska konkordatets. upphäfvande, bibelspridningen , klosterindragningarne i Umbrien, protestantiska kyrkors uppförande i flera italienska städer, m. fl. bittra frukter af den ohyggliga reformationen. Denna allokution har givit Times en välkommen anledning att med några skarpa drag teckna Mg närvarande ställning uti en artiel, hvilken vi här meddela, dels emedan den ådagalägger huru de italienska frihetssträfvanticne mnebära äfven ettreligiöst element, dels ock såsom utgörande ett lugnande medel emot den bland vissa svenska representanter grasserande katolikskräcken, då de, här finna huru Englands största och. folkopinionen trognast uttryckande. tidning betraktar saken, och att det således ej är alldeles så farligt som de inbillat sig ifråga om John Bulls förutspådda bivändelse. Man har, säger Times, en gammal historia om en presbyteriansk pastor, som bad för den stackars djefvulen. Måhända komma vi slutligen derhän att få höra ifriga protestanter bedja för den stackars påfven. Pius IX:s allokution, nyligen hållen inför ett hemligt konsistorium, och nu offentliggjord för hela verlden, skulle nästan kunna beveka sjelfvå Martin Luthers hjerta och till ett sträft 1eende förbyta John Knox vrede. Under det annat folk trycker hvarandras händer och lyckönskar hvarandra till ett lyckligen tillryggalagdt år och ett förhoppningsfullt nytt, under det folken känna sig lyckligare, striderna upphört, en sansad frihet tillgodonjutes i många länder, och ett allmänt löftesord om frid och god vilje ljuder öfver hela jorden, finner man tre stora undantag från den allmänna fröjden, Habsburgaren, bour bonen och påfven ligga nemligen sörjande i säck och aska. Men påfven är den mest bedröfvade af dem alla tre. Han begifver sig till sina kardinaler, och i stället för att önska dem en glad jul och ett gödtnytt år, gör han ingenting annat än för dem utgjuter sin klagan. Denna bedröfliga konklav blickar ut öfver dei glada verlden lika misslynt som .en koloni af råttor skulle titta ut från ett smyghål på kattorna lekande med sina ungar framför spisbrasan. Under det hela den öfriga verlden är full af fröjd, äro åfvens och hans vödnadsvärda bröders? hjertan fulla af ångöst.? Grymma händelser hafva mträffat, och inga gränser hafva ännu blifvit sätta för de olyckor, som hopa sig öfver dem. Det är icke derföre, att den romerske prestfurstens verldsliga välde gått till ända, och att han nu nödgas omgilva sig med franska bajonetter för att moderera sina italienska barns allt för närgångna smekmingar.. Detta är ett bekymmer, som han numera måste räkna bland det förflutnas minsen, och som blott uppfyller honom med en kromisk ängslan. . Nej, hvar dag nar Sn egen plåga, Det har nu blifvit så illa, att hans andliga välde hotar att göra den verldsliga suveränitetex sällskap, och han säger nu sina kardinaler — med en öppenhet, som gränsar till enfald-— fan säger verlden, att den olycksaliga reformationens principer nästan vunnit kraft af folkrätt. Detta är ju nästan detsamma som att redan stryka flagg. Påfven är naturligtvis förvånad öfver fenomenet. Den stackars u pskrämde gamle mannen: tror måhända ej sjelf fallt på hvad han här säger. Han anser sig öfserraska verlden genom att i öfverdrifna ordaiag äppenbarga ett förfäran de helgerån, då han endast berättar ett onkelt och allmänt kändt faktum, Han upprepar de hotande tilldragelser, hvilka dagligen till honom inrapporteras, och betecknar dem såsom symptomer af en djup ondrr Pa nn Är St Kände ni den figuren förut? Hvari alla hel