Aftonbladet – 16 januari 1861, sida 1

sade Adelgunda, med något verkligt sorgligt i sin ton. . Fröken Adelgunda!S sade Ernst, kanske tyckte ni er finna något af allt det der i tonen eller ordställningen, men vid Gud! jag talar nu mera ren, osminkad sanning, än ni det tror. Adelgunda såg på honom och vexlade en blick, som trängde från hjerta till bjerta, och för första gången vågade Ernst sakta, ja nästan miärkligen trycka Adelgundas arm till sin sida. Och nu var man framme. Nu blef det ettrysligt bråk. Gamla grefvinnan skulle först erabarkera, och det var en icke så lätt sak. Men det gick, och hon var särdeles belåten, ty i båten stod en liten god emma för hennes räkning, och hon yttrade äfven: Jag vore ett ver sligt monster, om jag ieke senterade all din artighet, alla dina attentioner för din garna tant, min söta Amelie! Och gumman var vid det allra bästa lynne i verlden. Adelgunda gick genast i samma båt som den gamla, grefven hoppade genast efter Adelgunda. Värdinnan var äfven der. Ernst tvekade. Han hade aldrig varit tillsammans med den gamla damen å så nära håll, var väl nu presenterad för henne, men visste ej rätt om hon skulle agreera hans sällskap; en blick af Adelgunda förtog likväl all hans tvekan, och han höppade i båten och kom genom en lycklig slump att få sitta bredvid Adelgunda, som likväl till sin plåga hade fått sin Jilla förföljare, grefven, på andra sidan. Min nådigaste fröken Adelgunda! sade denne, hvilken ond: dämon har lagt sig mellan oss! Jag stod der-— färdig att bjuda er armen, ja båda armarne och — hela mitt jag — och då kom — sacre-bleu! en kunglig eekter och tränger sig emellan!