Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 2

till denna olösta gåta: Icke har Adelgunda predikat om dygd och sköna själsegenskaer, ocH ändå — ändå visste -han ju att om egde allt. detta. Icke heller har hon talat; om en enda bok särskildt, men ändå aldrig blifvit skyldig ett svar, aldrig förrådt okunnighet i ämnen som. de tillsammans afhandlat, :och. hade Ernst anfört ett ställe t. ex. ur en: teaterpjes, så hade Adelgunda ofta fortsatt. Hon hade således en övanlig boklig bildning och beläsenhet, och detta utan, att någonsin pråla dermed. Man såg oupphörligt frukter och blomster deraf, utan att pinas af de kantiga rötternas och stela stjelkarnes åsyn. vilken qvinna var väl barmhertigare, hvilken uppoffrade väl så stora summor mildt och kärleksrikt i tysthet och fördoldt för verldens öga? För sina lidande medmenniskor var hon ock hemma, prunkade ej i sitt tal med uttrycken: filantropid, vanvårdade barn?, räddningsanstalter, de arma nödlidande, tfattigförsörjning, arbetshus m. m., tvärtom hon skämtade ju deröfver och förnekade ju till stor del dessa anstalters gagn och ändamålsenlighet. Men allt detta oaktadt var hon mycket välgörande på sitt sätt, fast i annan form. Kaptenen på ångfartyget, som var en gammal god vän till Adelgunda, och som flera gånger besökt henne på Almvik, hade förtäljt Ernst allt hvad hon der uträttat — just allt det — som andra bara prata och demonstrera om, fäst under vida enklåre benämningar och blott med sina egna medel, utav alla Sföreningar, Ssällskaper m. m. Sådan var Adelgunda, sädan var denna qvinna som han förgudade: Han började äfven nagelfara med sjelfva sin känsla för henne. Ar det hennes rikedomar, hennes anseende, eller dessa yttre fördelar; med ett