Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 1

ordentligt mycket beröm af farbrodern, och sär denne slutligen, med ett betydelsefullt eende sade: SOch reskassan, der var väl redan slut i Jönköping?4 och Ernst svarade: Nej, deraf har jag ännu några riksdaler gvar?, så räckte farbrodern honom sin hand och sade: Ernst, jag tror du vill bli en bra karl. Ta mig fan börjar jag icke att tro det! Och se då! Då skall du i mig hafva en helt annan farbroder!? Ernst kände sig lycklig. Hen var aldrig van att känna sig tillfreds af verkligen goda och rätta orsaker, endast af inbillade fröjder, d. v. s. af nöjen, framgångar, egenkärlekens och fåfängans triumfer m. m., och de kunna nog smaka väl, men de lemna en tomhet, en trötthet, ett tråkigt intryck efter sig, då det verkliga åter fyller själen och. tillfredsställer den. Han tillbringade hela dagen hemma med att göra i ordning en hop papper, som alla hade afseende på föremålet för hans resa, och när han om aftonen hade slutat, och farbrodern, ovanligt nog, frågade om han icke, efter det trägna räknandet och skrifvandet, skulle hemta litet frisk luft, gick han ut, och hans steg förde honom ovilkorligen till Drottninggatan och förbi det hus som han visste gömde Adelgunda. Han kunde icke förklara den känsla hon ingifvit honomHan hade verkligen trott, ja — nästan hop;pats, att den skulle vika för Stockholmsluften, men — den fanns qvar hel och hål len, och — hvad var den? Det var icke hennes rikedom, ty — ehuru den i allra första början varit ex af de krokar på hvilka han fastnat, så — hade den till stor del förlo rat. sin kraft. Detta förvånade Ernst allra mest. och han började icke mera känna igen sig sjelf, eller en elev i den stora verldens skola, då han om åftonen midt emellan soft: