Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 2

som derpå skulle förlora så mycket; men så pass önskadejag kunna tillvägabringa, att en ren, tänkande och ädel qvinna, som känner sitt eget värde, måtte slippa göra som g0ssen: dricka för det de andra dricka. SJa, och helst när de, som skola låtsa föregå med exemplet, äro — verkliga gäss, tillade Ernst. Fröken Mathilda ätven?4 sade Adelgunda och lyftade skämtfullt på pekfingret. En förtjusning genomilade Ernst. Hon hade ju ändå bemärkt hans konstgrepp. I en hast kommo tankarne i ordning hos vår kunglig sekter, och han tvekade om han skulle, såsom dandyismen fordrade, låtsa som vore han ertappad på en kärlekslåga. Men hans bättre menniska tog öfverhand. Han hade framför sig tvenne så rena speglar, en man och en, qvinna, hos hvilka allt var gren verklighet, högsinthet och som aldrig styrdes af småaktiga och nyckfulla vindar, utan skönt och herrligt framgingo i lifvet såsom vackra, med konstskicklighet iaklade fartyg för fulla segel, banande sitt !opp genom skummande böljor rakt, bestämdt dit de sig från börjat ämnat. Exemplet smittade och Ernst sade: Ja, äfvenväl hon. Hon är en rätt vacker flicka, det ser hvar och en; men hon är ett bland alla dessa tusende vanvårdade barn i de högre klasserna, för hvilka inga räddningshus finnas och inga ännu påtänkas. Adelgunda och Theodor sågo på hvarmdra. En kunglig sekter så tala! Adelgunda rodnade, och när hon frågade sig sjelf hvarföre, så kommo två röster; den ena sade: Det är så ljufligt att se en ung menniska vilja och kunna gå in på den rätta stråten; men den södra rösten hyi; skade litet smekande: Det vår så ljufligt att höra Ernst icke försvara den vackra Mathilda, — Ey! sade Adelgunda åt sig jelf och började noga ransaka sina känslor, Jes Ta, nen sällan ga aIdne helnes 1d6er, kunde någon gång komma på yulospår. EUROS någon Äng KOMER Ta ep