Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 2

Ja, men huru kan man vara en sådan inbiten Stockholmare, och bara tro att allt som duger, åtminstone allt som i Sverge duger, måste gått genom Stockholms skärseld, sade baronen, som redan tagit ett stort välde öfver Ernst, genom sin stora öfverlägsenhet, sitt allvar, sitt vara, ty man såg genast, att mannen var så mycket, och hade så litet småsinne. Fröken Mathilda, som länge hade känt en ryslig förtret öfver att se detlifliga samtalet emellan dessa tre personer, och som hvarken var i stånd att å komma med, eller göra dem uppmärksamma på sig, hade med sitt småleende fångat en gammal notarie och en anspråkslös löjtnant, som varit med. allt ifrån Jönköping, men som hon förut ej bevärdigat med en half blick. Men snart blef äfven detta henne för tungt, oc. hon förmådde lätt sin syster att säga: Nej nu är det för sent att sitta på däck. God natt, god natt! Den skånska grefvinnan ville visst ej gifva efter för den östgötiska i dylikt, utan troppade äfven utaf, och hofrättsrådinnan — ville ännu mindre göra något som de grefliga ej gjorde, och en brun fru och en grön mamsell tyckte sig böra följa hofrättsrådinnans fördöme, oc således — blef Adelgunda allenå gqvar på däck, — intagen i den sköna sommarqvällen. I början hänförd af samtalets liflighet och intresse, märkte hon det icke, och när hon sedan såg sig om och blott fann herrar qvar, gjorde hon en rörelse af förundran och yttrade till baronen: SAck! skall jag nu gå ned i det kyffet från den herrliga friska sommarluften — och från utsigten af denna skärgård, som förmodligen har så litet behag för den som sett den många gånger, men så mycket för mig, som för första gången färdas i dessa farvatten. Baronen skrattade. Ja Gud må veta, sade han, att jag aldrig ingått på deras åsigter som förorda qvinnans emancipation, och det mest af verklig kärlek till könet,