Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 3

säkrar, att manhen heden meng allvarsam och sjelf tro på hvad han sade, ty han tänkte blott på huru förhållandet då var. Om det förflutna var ej fråga; några timmar hade förlupit; det borde vara glömdt. Ju mera man umgås med kineserna, desto mindre begriper man dem; i dag mindre än i går, denna månad mindre än den förra, och så vidare. Detta kommer sig sannolikt deraf, att vi gå i motsatta riktningar, de ena framåt, de andra tillbaka. Äro de mycket sluga eller mycket damma? Har man att göra med öfverlägsna snillen eller med vilda djur? Somliga af deras handlingar vittna om det ena, andra om det andra, Det är mycket svårt att. fälla sitt omdöme, utan att råka fullkomligt misstaga sig. Det finns hos dem en så djup kunskap om vissa saker i lifvet, en så fullkomlig okunnighet om andra, eller rättare sagdt en så olika tolkning mot vår, att det nästan är omöjligt ännu att lära känna och förstå hvarandra i de vänskapsförhållanden, som vi önska ingå med dem, isynnerhet under nuvarande omständigheter, då deras politik vacklar och är i trångmål. Skulle man väl t. ex. kunna tro, att man vid ett af de förhör, hr dEscayvac måste undergå och hvarvid han tvingades att falla på knä, då han svarade, frå2ade, om vi voro musulmän eller kristna; om ryska och amerikanska armeerna, som understödde oss med sina vapen, voro talrika; om den mandarin, som regerar Oss, rade flera hustrur och nyttjade hårpiska. Och till råga på alla dessa orinlighster, xommo de till den slutsatsen, att vi voro äfventyrare, sjöröfvare och rebeller från Kanton! Huru skall man väl förlika allt detta oförstånd med några af deras diplomatiska xorrespondenser, som väcka de europeiska iullmäktiges beundran och göra deras förviflan? Hittills har det enda skäl, hvaråt de på allvar lemnat gehör, varit kanonen. Det är ett språk som de säkerligen ej äla, men det är dock det enda som de rstå.