Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 2

känsla ganska god och lofvärd, eller huru? Visst icke, återtog Adelgunda, jag vill taga mig sjelf till. exempel — jag är hvad man kallar rik, det vill säga, Jag har vida mer än jag behöfver, men ändå långt ifrån tillräckligt att kunna göra så mycket godt. Således måste jag vid min välde och mina uppoffringar för anra vara försigtig och beräknande, så att det jag gör och gifver må åstadkomma så mycket godt det möjligtvis kan, utan afseende på om jag sjelf dervid har större eller mindre glädje. Derföre har jag vid min. egendom fjort några inrättningar, som medtaga betydliga summor nog, och hvad som -derutöfver återstår att för andras räkning kunna användas, spar jag för sådana GE då frågan är om en verkligen tryckande nöd, och då min hjelp kan göra något verkligt godt. Men skulle jag nu, så snart en trasig, ofta nog med konster beträdd trasig pojke eller flicka kommer och skrikande tigger om allmosor, eller andra tiggare, hvilkas befogenhet att tigga man ingalunda känner, kasta ut penningar — huru skulle jag då ha något när verkligt usla varelser, ofärdiga, sjuka, gamla och orkeslösa, eller späda och ännu icke försigkomna barn anropa min barmhertighet. Dessutom är det mig en sådan plåga att se barn förslösa sin baindomstid, Jå allt godt skulle i tysthet och stillhet nedläggas i själ och hjerta, i stället springa omkring och tigga, och således med den sämsta sysselsättning näst stjäla i förhand göra sig till oduglingar, lättingar och ofta nog brottslingar. Nog vet jag att min njugghet icke mycket uträttar, men skulle hvar och en tänka så och följa med strömmen, så blef strömmen slutligen för stark. Nu hoppas jag att några, om ej få, tänka som jag, och att dessa mera än