Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 2

lysta, är frestelsen dock alltför stor för traktens innebyggare, ty innan svanornas vingar hunnit växa ut och sätta dem i stånd att flyga, blifva de ett lätt rof för innebyggarens käpp. Det är vid dylika tillfällen man får höra mödrarnes sång, liksången, som kan skära en genom märg I ch ben — den klagande, men klangfulla svane— TI granar utefter Kama elf bygger si densvansen sitt bo, lärkor af en särskilt art är egendomliga för lappmarken, och grönsiskans ljudrika sång klingar öfverallt i elfdalaärne. På de kala fjellen sitter ripan och äter sitt kråkris, örnen — svanens fiende — ses ofta klyfva luften derofvan, och bergskrefvorna tyckas vara ufvens hemland: : . Fågeljagt är sålunda här ännu en tacksåm näringsgren; men mest förledande för lappen är likväl björnjagten. Björnen är, som man vet, en goddagspilt. Om sommaren dväljes han helst bland rosor; uppe i lappmarken träffas. ständigt spår efter honom just på de vackraste och mest blomstrande ställena; men vid vinterns annalkande kryper han i sitt ide björnhuden synes för egaren : ensam ej vara varm nog. .Så snart snön täcker märken, har lappen skidorna på sina fötter och den jernskodda stafven i sin hand. Det är allt. Han är nu rustad: att möta skogens konung. Han uppsöker honom i hans vinterläger, retar och jagar ut honom till tvekamp. Lappen ränner ett stycke från honom, vänder om och skrider åter långsamt framåt. Stafven är nu hans spjut, han väger den i sin hand, han fäster sin blick som en syl i björnens kloka öga. Denne, seende sin fiende nalkas, uppgifver ett rytande och reser He på bakbenen. Nellan bemäktigar sig honom, hans blick blir blodsprängd. . Emellertid har afståndet minskats till några fot. Lappen och björnen stå nästan bröst mot bröst. Nu är ögonblicket inne. Med stadig hand och säker blick slungar lappen spjutet i björnens hjerta, och skogens skräck ligger blödande och vanmäktig vid hans fötter. Ofta är lappen icke ensam, men sällskapet öfverstiger likväl nästan aldrig tretalet, ty vinsten skulle i annat fall ej bli så stor. Efter fulländad bragd företages hemfärden. Öfver backar och berg bär det af i svindlände fart. Midt i den brantaste backe reser sig ett träd, ett klippblock, men lappen hissnar icke; ett omärkligt hopp åt sidan, och träd och stenar äro bakom honom. Låt vara att natten tillstundar — det finnes dock ingen natt bland fjellen, ty norrskenet kastar öfver dem sina flammande vågor. Ju mera det spra: kar i luften, det dånar i bergen, det glimmar i skyn, desto muntrare går lappens dans genom skog, berg och dal. Medgif att detliggernågon poesi i allt detta. Bakom honom i skogen liger björnen: fallen, ; det var hans endå fiende. Med skidorna fastbundna på sina fötter och den jernskodda stafven i sin hand, är han herre här. Och i norrskenets. brand, uti fjellens larm talar hans: Jubmal;hans Gud, mäktiga ord till håns själ. Kan man väl undra på att han älskår sitt lif, att han föraktar landtlifvets stilla njutningar och finner sin lust ifjellens romantiska äfventyr? — m—— — Posttidningen får ha der godheten ursäkta, att vi icke ärna inlåta oss på något slags polemik i den norska ståthållarefrågan. Vi athålla oss derifrån, icke derföre att hvad vår ärade kollega andragit ej under andra förhållanden skulle kunna föranleda diskussion, utan. derföre, att en sådan numera i: detta ämne är alldeles både onödig och onyttig, då den saken numera är utagerad. . Det är det , som vi redan i förgår uttalade, och: vi ärna icke låta från den åsigten locka eller tubba oss genom några slags utfall eller nya uppslag till gagnlöst gräl. Vi ämna verkligen. ignorera hvad man på ett eller annat håll kan finna sig hågad att för sådant ändamål åvägabringa. Skulle deremot hvad som för oss varit och är hufvudsak, nemligen revisionsfrågan, bringas för allvar å bane, så skola vi med intresse och uppmärksamhet omfatta hvarje uppslag som derutinnan kan göras. . Men någonting iytterlig grad komiskt är att se den preten. tion, som fe att det är Aftonbladet. som nu skall kratsa kastanjerna ur elden för vederbörande, att det är Aftonbladet, som skall. tundanrödja det enda väsentliga hindret för en revision. Det är visserligen oändligt smickrande för oss att på det hållet finna en så stor tilltro till hvad vi kunna uträtta. Men vi sjelfva kunna icke tillmäta oss en sådan förmåga att i en hast utplåna följderna af åtgöranden, hvilka vi just för dessa följders skull bekämpat. Det tillhör segervinnarne, de som genomdrefvo ett beslut, som de ansågo bäst skola befordra re. visionen, att genom handling och icke genom ordgräl visa, att den väg de beträdt var den rätta, den som bäst leder till målet; vi skola gerna, efter våra krafter, söka befrämja hvarje åtgörande, som kan leda till en varaktig. enighet och ett bättre ordnande åf förhållandena. Men att påstå, att. det nu är vi, som skola genomdrifva revisionen, under det de, som skapat situationen, hvila å sina lagrar eller sitta med armarne i kors, det stöter något på det vidunderliga.