Aftonbladet – 9 januari 1861, sida 3

lemmar och, utträdande ur sma aängkyllen, i trotsa den isande blåsten ? En arbetare, hviljken är anställd som smed vid arsenalen i Woolwich, berättade med manlig stolthet för mig hvad hans uniform kostat honom. i Han talade ej om penningar, utan om de försakelser, han, ehuru familjfar, ålagt sig, för att ej nödgas lemna åt andra rättigheten att, om så -behöfves, dö för England. En annan Wade sålt sitt fickur för att utrusta sig, och sade leende, att kanondundret skulle tillräckligt underrätta honom om farans ögonblick. Hittills har likväl rörelsen stannat vid arbetarne i städerna; skall den väl sprida sig till landsbygden, till åkerbruksarbetarne? Här möta allvarsamma svårigheter. Den engelska regeringen fruktar, att bildandet af frivilliga kårer på landet skall skåda milisorganisationen ee Några statsmän tro tvärtom, att de båda institutionerna, långt ifrån ått vara af stridig karakter, lämpa sig för att understöda hvarandra. De tro, att organisationen af riflemen skulle till landet sprida smaken för militäröfningatr, och derigenom skänka de okonstlade männen af plogen lust för vapenyrket. Då denna sistnämnda organisation ännu ej stått det praktiska profvet, vill jag ej yttra mig om värdet af den opposition den möter. Med arbetarekompanierna äro nu allestädes kadettkompanier förenade. Vid en prisutdelning på en målskjutning af riflemen vid Montrose fattade lord Elcho, under det han talade om medlen att göra rörelsen beva en gosse i riflemenuniform, som händelsevis stod bredvid honom, vid handen, och förande honom fram på tribunen, utropade han: Se här ett af medlen ! Flera frivilliga regementen ha också verkligen fallit å den iden att med sig förena en Kadettkår, bestående af gossar mellan 12 och 16 år. Dessa kadetter betala omkring 10 shillings 6 pence om året, bära uniform, deltaga ialla manövrer och utgöra så att säga, den frivilliga armeens XCenfans de troupe. Jag mötte för några dagar sedan vid hospitalet i Greenwich en af dessa higaden first Surrey juvenile rifles. Efter att ha erhållit guvernören, amiral Gordons särskilda tillåtelse, marscherade de med flygande fanor och klingande spel in i den aktningsbjudande byggnad, som beherrskar Themsens stränder. Man kan föreställa sig ynglingarnas förtjusning; men det anmärknings värdaste härvid var de gamla, nästan alla å statens tjenst stympade sjöbussarnes rörelse vid åsynen af denna ungdomens krigiska ifver, hvilken påminde dem om en för alltid försvunnen tid, deras egen ungdom. I flera stora skolor, såsom Eton-college och Rugby-school, ha dylika regementen blifvit bildade af lärjungarne. Den första af dessa corpser mottog nyligen sin fana ur en ladys händer. Bataljonen, som bestod aftre eller fyra hundra. gossar i grå uniform med silfvergaloner, ryckte ut med Coldstream-guards trummor och trumpeter på sin lekplats, hvarest de unga soldaterna bildade fyrkant och med skyldradt gevär helsade sin fana. Man skulle väl kunna befara, att dessa kadettcorpser skulle förvandla rörelsen till en barnlek; men i England, der man behandlar allvarliga saker allvärsamt, har detta ingen fara... Hvad engelsmännen afse med inrätttandet af kompanier af gossar är att tidigt ingifva dem smak för militära sysselsättningar, öfra dem i eldvapnens bruk och vänja dem vid disciplin, på det att de, -då de uppnått 17 eller 18 års ålder, måtte betrakta pligten att tjena som frivillig såsom en. naturlig skuld, den de iklädt sig hos sitt land. Dessa kadett-torpser äro organisationens plantskolor. Anblicken af dessa gossar, söm leka krigare med en värdighet, som är lustig att åse, väcker mer än en reflexion hos fysiologen. Månne ej de krigiska anlag, som i historien utmärka de unga och barbariska racerha, skola återupplifvas hos dessa de civiliserade racernas barn? Skall icke menviskan under sin utveckling på detta sätt endast reproducera mensklighetens olika stadier? För att kunna uppskatta rörelsens intensitet, bör man ej uteslutande fästa blicken på England. Det är isynnerhet i Skottland, som ,det nya försvarssystemet slagit djupa och tålrika rötter. I Edinburg, i Glasgow, i tio andra städer ha alla samhällsklasser skyndat till fanorna. Man kunde för några månader sedan göra sig ett be om denna institutions popularitet, hvilken sedan less ytterligare mycket tilltagit. Jag menar den revy, som egde rum i Edinburg i Aususti 1860 uti Holyroods park och hvilken itgjorde ett slags motstycke till revyn i Hyde-Park. I denna gamla skottska park, der vår historias minnen blanda sig med Walter Scotts fädertneslands annaler, defile. rade mer än 21.000 man för drottningen. Det fanns på platsen omkring 150 kårer, förenade i 35 bataljoner — en kavalleri-, sex irtilleri-; en ingeniöroch 27 skarpskyttevataljoner. Bland dessa sistnämnda märkte nan Edinburgs advokat-kompani, ett af de örsta, som bildats i Skottland; om ej i hela let förenade konungariket. Highlanders-kåerna ryckte fram vid säckpipans toner, och leras uniformers olika färg, deras nakna och raftfulla lemmar, deras raska och hurtiga narsch, som gjort att man liknat dem vid vergsfloden, betogo åskådarne med hänryckling. I spetsen för andra divisionen af denna rm såg man general Cameron, utmärkt senom sina militära talanger och sitt ädla nsigte. Det vore fåfängt att försöka upptällaå en jemförelse mellan denna revy och len, som egde rum i London två månader örut: båda utöfvade stort inflytande genom tt ingifva den unga armån ett stort förtronde till sin styrka och att locka nya reryter till kåren. Irland är hittills den enda i det förenade konungariket, hvarest orsanisationen af frivilliga mött hinder. Dessa inder ha kommit från encelska regeringens ida. För dem, som utomlands oupphörligt ramställa det arma Irland såsom förtryckt