Aftonbladet – 9 januari 1861, sida 3

mäned elva stod Iior denna asigt. bn stor i mängd arbetare befann sig bland de frivilliga, som under Elisabeths regering afvärjde hotet med de spanska invasionerna. Man ij måste för öfrigt erkänna, att högst få perisoner någonsin ansett arbetare icke böra få Jjtaga plats i den nya militära organisationen; de hä samma rätt som andra att bära våj pen, emedan de ha samma intressen att förisvara. Ega de kanske icke en huslig härd Yloch fämiljband? Ha de ej hustrur, barn Toch åldriga mödrar att försvara? Hvad den politiska faran beträffar, så finnes ej någon sådan i England; landet behöfver-ej mera förvärfva några väsendtliga friheter åt sig, J och dess institutioner ha ingenting att beI fara af bajonetterna. Framåtskridandets vå: em de fredliga vapnen äro der meetings, en fria diskussionen, en press, som vågar: H säga allt, och de nå mycket bättre sitt mål utan blodsutgjutelse, än de bäst öfvade skarpÅ skyttars kulor skulle göra. Man har till och med iakttagit, att organisationen af frivilliga har på en gång en demokratisk och en konserverande karakter; några liga och arbetare, som ingått bland de frivilliga o Täro stolta öfver äran att bära vapen oci Töfver regeringens :förtroende, i det att hon sänkt sig ända ned till dem, utmärka sig nu T bland alla genom den ifver, hvarmed de ÅA förfäkta den engelska konstitutionens prinI ciper. Kan man väl under sådana förhållanden förundra sig öfver, att de liberala T-medlemmarne af aristokratien och medelklassen, enligt sitt eget uttryck, söka att jutkasta lodet i samhällets lägre vatten, för att nå de nationella bjolpkällornas så rika joch vidstäckta botten? I Sedt från en annan sida ha de från rötrelsens början tyvärr till ringa antal bildade Jarbetarekompanierna utmärkt sig såsom kainonierer och rifflemen vid arsenalen i Woolwich och Dockyard genom sin skicklighet att handtera vapen. Noga räknadt äro kanonen och musköten verktyg, och man kan ej förvånas öfver att de bättre skötas af händer, som redan äro vana att handtera arbetsverktygen. Det der förstår jag mig på! är isynnerhet ett obestridligt axiom i de engelska arbetarnes mun, ty de anses för de yppersta mekaniska arbetare i verlden. Om vi nu vända oss till andra militära egenskaper, så finns ju just företrädesvis hos: klassen af mödans män den manliga karak; ter, den verkningsförmåga, den armstyrka, den energi och orubblighet i viljan, som utmärka den anglosachsiska racen. Dessa fakta, som det är svårt att förneka, borde ingifva alla, som intressera sig för den nya armåns utveckling, allvarliga tankar. Man har med lord Elcho frågat, huruvida icke kostnaden vore den klippa, mot hvilken skarpskytterörelsen en dag skall stranda, om den någonsin skall göra det. Denna kostnad har på första tiden blifvit af kärlek till parad och fåfänglighet onödigtvis för högt uppskattad. Ensamt uniformen hade i några regementen kosfat hvarje man ända till den oerhörda summan af 50 guiner. . Dylika penningeutgifter äro för arbe: tarne detsamma som en bill, hvarigenom de uteslutas, och kan det väl då vara förvå: nande, att rörelsen till en början inskränkte sig till de högre och medelklasserna? Att häfva penningehindret är således det förstå medel, som framställt sig för engelsmännens sinnen, att undanrödja de för institutioneå hinderliga skrankorna. Men här framställde sig likväl flera utvägar. Somliga ville, att de frivilliga, som ej voro i stånd att vidt kännas beklädnadsomkostnaderna, skulle erhålla statens hjelp; men en dylik åtgärd skulle ha förändrat det nya vapnets karakter, hvars förnämsta drag är sjelfständighet,!: och skulle satt den i jemnbredd med milii: sen. Andra föreslogo att göra insamlingar 1 bland de rika, för att betäcka den känba-: raste kostnaden; detta var åter att misskänna! i stoltheten hos de engelska arbetarne, afiq hvilka många skulle ha undanbedt sig detta ; 1 patronage. Återstod ännu en sista utväg:!, att göra priset på uniformen så billigt, att. det ej öfversteg någons tillgångar, och denna: utväg tillgrep man också. På denna nya:t terräng kom nu hindret från arbetarne sjelfva. En advokat i London föreslog i sin välme-! s ning arbetarne modell till en uniform, som, . till följd af sin stora simpelhet, knappt skulle i ha kostat mera än en sovyereign, och hans erbjöd sig sjelf ingå i det blifvande kompa1 niet. Ingen arbetare hörsammade inbjud-t ningen, och hans namn fick stå ensamt på c listan. Man finner häraf, att arbetarne äro:!(q angelägna att stå på jemnlik fot med delt andra medborgarne i den nya armåns led.t Erfarenheten har visat att ett måttligt prisjl (2 10 sh.) bäst egnade: sig efter amet klassens egenkärlek och penningetillgångar. !Y Men det var emellertid icke så mycket sumir mans storlek, som aflägsnade arbetarne, detI var tvånget att erlägga den på en gång vid if deras inträde i kåren. Man har undanröjta detta sistnämnda hinder, genom att fördela lb summan i veckoafbetalningar, och nu är alla! n klassers deltagande iskarpskytterörelsen befc tryggadt. Regeringen har mycket bidragiti d till detta resultat genom att tillhandahålla r gevär och krut, hvartill hon ej från början! d förbundit sig. Behöfver jag väl ändock för-)k säkra, att alla frivilliga utrustat sig på egenin bekostnad? Det finns visserligen en och an-! 1 nan, som erhållit hjelp af sina kamrater; !n men i allmänhet hysa de, som ha sin egentia sparsamhet att tacka för allt — och de äro a hundra mot en — mera sjelfaktning, eme-!a dan de äro frivilliga i institutionens sann-sj skyldiga anda. id Det återstår nu föga mer än en fråga att fi besvara: böra arbetarne sammanblanda sig:a med medelklassen och komplettera de redan e bildade kadrerna, eller böra de utgöra en särskild kår för sig? Båda åsigterna ha talrika ö anhängare... Stora bemödenden: ha på sedg nare tiden gjorts att närma alla klasser till h hvarandra, och jag vill ej påstå, att dessa si försök strandat. Regementen, i spetsen för fr ! j ! t Rn