Aftonbladet – 9 januari 1861, sida 2

sigt fördrag mellan delegarne och en lagstiftning, hvilken det icke finge bero på dem ensamme att upphäfva eller förändra. En sådan lagstiftning af konung och ständer gemensamt skulle väl till sina hufvudgrunder bestämma bankverksamheten och förvaltningen, äfvensom förhållandet mellan bankdelegarne inbördes, men deremot medgifva erforderlig frihet i de stycken, som borde på förvaltningens omtanka och urskiljning bero. omiterade våga antaga, att ett sålunda af rikets ständer och enskilda delegare sammansatt bankbolag, -utrustadt med stark grundfond och underkastadt, i lag stadgade samt af begge statsmakterna utöfvade, kontroller, skulle erbjuda, å ena sidan, fullkomlig trygghet emot äfventyriig verksamhet, och, å den andra, alla elementer för en, efter landets stigande inre rörolse och dess mångfaldigade förbindelser med utlandet lämpad, utveckling af bankväsendet. I sistnämnda hänseende framstår ett mer och mer kändt och erkändt behof för den större affärsrörelsen af en medlare mellan den inoch utländska kapitalmärknaden. Genom inledande af förbindelser med främmande länders solida banker och bankirer och genom sitt biträde vid verkställande a f liqvider, härflytande af landets utrikes handel, skulle omförmälda bankanstalt, förmedelst en ordnad och betryggad vexelhandel, kunna ganska verksamt bidraga till främjande af en solid och till stäfjande af en ihålig affärsverksamhet. Och det lider visserligen icke tvifvel, att det är den fullkomliga saknaden af en sådan bankanstalt, som nödgat äfven de. redbare affärsmännen och åt de äfventyrlige beredt en antaglig förevändning att hvar för sig på utländska platser, der närmare kännedom om personernas olika ställning saknats, söka och vinna så kallade blankokrediter, förenade med öfverdrifna, på hela landet återfallande, uppoffringar samt lemnande fritt spelrum för missbruk, till hvilka åtskilliga åf dessa blankokrediter genom vexelrytteri slutligen ledt. (Forts,)