Aftonbladet – 8 januari 1861, sida 2

att konungen var lika vacklande och försagd i motgången, som han varit öfvermodig och trotsande under .medgången. Fredrik Wilhelm IV uppoffrade mera af sin värdighet än någon annan regent, då revolutionens vågor vältade in öfver Preussen, och hans brist på hållning beredde honom och nationen en lång rad af förödmjukelser Sedan konungen först knäfallit för revolufioneh och iklädt sie dess färger slog han om, då det blef fråga om att handla, ock kunde. ej besluta .sig till något enda afgörande steg. Han fikade efter kejsarkronan, men vågade ej mottaga den, när den erbjöds honom, och litet: i sender ryggade han tillbaka sedan ban gjort det ena försoket efter det andra att rädda åtminstone några af de fördelar, som den nationella rörelsen hade beredt Preussen, tills han slutligen i Olmätz kastade sig i armarne på Österrike och gjorde sitt rike till dess vasallstat. Begge de stridande partierna anslogo honom; han var vän både af Gerlach och Radowitz; han ville med den nationella revolutionen samla Tysklands splittrade stater och med ridderskapet återkalla en längesedån försvunnen tid; slutligen fick sistnämndå riktning öfverhanden hos honom. Från slutet af 1850 och till dess att sinnessyvaghet nödsakade honom att lemna sty relsen, herrskade reaktionen obehindradti Preussen, och den upplystare delen af-nationen helsade derföre hans bortgång från stenen såsom i.ledningen till en ny tera. Lika svag och osjelfständig var konungen i sin utrikes olitik.. Han uppmuntrade. of fentligt det slesvig-holsteinska upproret Och förband sig att bistå det i nöd och lust, men öfverlemnade det sedan åt sitt öde, oaktadt han fortfarande sympatiserade med det... Mot Ryssland ådagalade han en slafvisk -eftergifven et och vågade aldrig — be under revolutionens första brus att träda emot kejsar Nikolaus; likaså ansåg ri ridderskupet czaren för Preussens egentlige beherrskare. . Derföre intog Preussen under orientaliska kriget. en så förödmjukande ställning, att mån nästan upphörde att behandla det såsom stormakt. Om Fredrik Wilhelm regerat öfver ett annat folk än tyskar, skulle han i de kritiska tider han upplefde hå sväfvat i fara att förlora sin krona; men nu slapp han jemnförelsevis lätt rundan: samt var till och med i sin mån populär . De tvenne mordförsök, som skedde mot honom 1847 och 1850; stodo ej i något sammanhang med olifiken, och vid begge tillfällena ådagalade folket mycket deltagande.