Aftonbladet – 8 januari 1861, sida 2

massa-der-dessa bättre egenskaper uu lågo begrafna, och den som alltid följt Ernst skulle funnit att han sällan förrådde en i botten förderfrad varelse, aldrig försvarade eller lockade till det onda, men — lät sig deremot ganska lätt sjelf dertill lockas och ledas, dock — icke af hvad som helst, utan af delta förfinade onda, som bär en så vacker och förledande yta, och som tyckes säga: försök bara! Det är kanske löke så ondt som du inbillar dig! Måhända finner du här — just det äkta sanna godal? ty — så der bortåt : börjar man nu förvilla den unga känslan af rätt och orätt, det unga begreppet om godt och oudt, och mången ung man står midt i det sednare och tror sig endast omhvärfd af det förra, fast i nya —för en föregående mansålder ofattliga former, och utan att beinna huru det onda och goda, det rätta och orätta i all evighet är och förblifver det — samma, med samma verkningar. ?Nej, men se bara hur den der madamen lyser!? sade studenten, som med ea iorgneit stirrade på en stackars gumma, ståade på bryggan vid Söderköping och hvifade sitt sista farväl till en helt ung flicka r uppvuxet barn, som der redan komit om bord, och som äfven grät. — Nej en sel? fortfor han, hur otäck den ler kärringen är när hon tjuter så der! Kärngar borde vara förbjudna att gråta.?-Stackars gumma! Hon är väl moder åt lickam der, sade Ernst ganska liknöjdt. Ja visst! och hon — flickungen — hon ir, f... ta mej, icke så oäfven! Vackra blå gon när de förb. tårarne komma ur dem, ch en liten allratäckaste mun, bara denej Irages till lip, fortfor studenten. ?Stackars unge!? gäspade Ernst. ?Skola vi icke försöka att muntra opp