Aftonbladet – 8 januari 1861, sida 2

derns förmaningat, hvilka hon ändå ad ens rätt hade förstått, och detta sista: Gu vare med dig; Hanna lilla !4 49e så!4:sade studenten och ville taga hemes hand, se nu tycker jag om dig, du både kan småle och rodna! Nu börjar du ju blifva som folk och icke som en. liten önd gris. Kom:nu med mig nedisalongen, skall du 18 INRE af mig, och så skall jag berätta vackra historier för dig, så du skal! glömma bort både mor och moster och hennes små öch alltihöp.4f Flickan steg långsafit upp från en packa, på hvilken hon under tiden satt sig, och gjorde sig ovilkorligt — utan att troligen sjelf göra sig annan reda för saken, än att hon hödvändigt måste lyda en bättre klädd herre — färdig att följa studenten, som triumferände såg på Ernst, hvilken. under tiden närmat sig: ; SÅR nej, din enfaldiga stackare!4 sade Erst. SDet der var ju icke herrns allvar !:! Du behöfver icke följa med honom, utan stannä du här uppe, så får du nog pepparkaka ändå, om du är snäll och inte gråter mera, ty gråter du, så förderfvar du ju ög0nen, 0Cc då kan du ju inte se din mor, en sång när hon framdeles kommer och helsar på dig och moster.4 Herre Gud, tror herrn att hon det gör?4 sade flickan och såg helt glad ut. Studenten deremöt såg örargad. ut; pojken, anande att här icke mera skulle blifva någöt lustigt, gick sina färde; den bedagade pigan eller madamen lade sig på knä för att rifva i sin kista, och studenten tände i förtreten en cigarr, men ville dock ej säga. NåRöh icke rätt vetande om han borde blifva. ond på Ernst; som kom så i otid, eller låta saken passera, och låtsa som-han ej frågade det ringaste efter alltsammans. Om: jag