Aftonbladet – 8 januari 1861, sida 1

ler dagakarl till sängs för att vara uppe före klockan 4. , Klockan 5 satt han på Kommendörkaptenens däck, liknöjd, förtretad, omodd och omornad på allt sätt, såg hvarken på det vackra Stockholm, som han så mycket sett och som, han snart ämnade återse, ej helJer på något annat; icke ens på några våta afsked af såta vänner, som nu skiljdes och :som ville paradera litet äfvenväl med sin smärta, utan han satt inkrupen i sin paletå, funderande på — rakt intet, ty det är just den största olyckan, att de der ungherrarne, som. ej kommit i vana att tänka, som aldrig tyckt sig hafva något egentligt behof deraf, att de — förslösa så mången stund i. den Fallra fullkomligaste tånklöshet, endast störd jaf några framför ögonen stående föremål, eller, några spökande, halft formlösa minnen, Man skulle väl kunna kalla det tankehvila, om icke all hvila förutsatte någon föregån:gen möda. Dock! huru. många hyila ej på ejderdun sedan de icke mödat sig med något annat än hvilå! Och just i en dylik tankarnes stiltje var Ernst försatt. Frimtimren, som gingo med från Stockholm, voro icke kända, icke vackra, knappt. nog unga. och sågo ej ut. att hafva mycket anseende, och hvarföre skulle väl Ernst då bry sig om dem? Herrarne lofvade: heller icke att blifva något särdeles angenämt eller underhållande -sällskap för honom. En gammal major, som trafvade fram och tillbaka samt med .sina eviga frågorom hvad det var, som man nu gick förbi, frestade kaptenens, styrmannens och maskinistens tålamod; en herre (som satt och bet, i sin käpp, en herre som alltid stod i vägen, två köar som reste tillsammans, bodde tillsammans. språkade tillsammans; en prest som aldrig gått på ångfartyg och som gick af i Södertelje; eu