Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 1

Stockholm, der jag led så mycket, grät så mycket och — trifdes så väl! Och hvad de ljusa och glada taga sig väl ut och framträda i förgrunden, då de mulna och mörka åter träda i djupaste bakgrund och till och med alldeles försvinna der. Ja, det är för besynnerligt! Jag längtade till mitt hem, och det stod öppet och vackert smyckadt, som till en fest, för att emottaga mig; jag återsåg der mina tvenne kära, som jag så mycket saknat; jag trifves, jag är i ro, jag eger icke en ouppfylld önskan, och ändå — saknar jag detta lif af tvång och oro, dagliga små bekymmer och omsorger, saknar mina bekanta — jag vill ej en gång kalla dem mina vänner — och det friska, muntra, själfulla pratet med dem, detta vexlande ar ord och tankar, detta gnabb om intet, detta glada skämt öfver allt, dessa hjertliga, goda skratt, oftast åt ingenting — sel allt detta saknar jag, ehuru jag vet mer än väl, atti denna efemeriska glädje är ingen egentlig corpus, att dessa glada, flygtiga stunder blott behöft att förvandlas tll hela dagar för att förlora hela. sitt värde. Men nu äro de flydda, för att icke mera återkomma; nu saknar jag dem och ondgöres öfver mig sjelf, som icke kan vara fullt nöjd med allt det myckna verkliga som jag fått i stället för denna souffl. — Men se, saken är den, att me är jag nöjd, lugn, lycklig, eger och fär allt hvad jag kan önska mig, men — skrattar aldrig, leker aldrig, skämtar aldrig, och se! — det behöltde min stackars, objelpligt barnsliga och lekfulla natur. Jag har varit för mycket , och i följd deraf äro alla för mycket goda, för artiga mot mig, sedan jag kom hemtsas 5 Om Upsalabesöket talar hon i samma bref med förtjusning.