Aftonbladet – 7 januari 1861, sida 1

Talande om böcker skrifver S. Z. i ett annat bref: tSedan jag läste Jean Pauls Titan, har ingen bok så ingripande verkat zh mig som Zanoni, och jag säger om den boken detsamma som om en god rätt Augusta gaf oss häromdagen: jag vet icke rätt hvad den innehåller, ännu mindre om den är mig helsosam; jag vet blott att den smakar mig väl och att jag ville ha mera deraf! De, som sett 5. Z. lysa i salongslifvets verld, skulle föga anat hos henne de djup; som läto henne dragas af en bok, sådan som den mystiske Zanoni, och skrifva en bok, sådan som Torparen. Om denna sednare skref hon år 1848: SAck! det var en skön och herrlig tid, då jag skref denna min Torpare! Jag lefde så alldeles med detta folk, i deras stuga, åt vid deras bord, låg på deras halmbäddar, gladde mig och sörjde med dem, — Hvad det roade mig att teckna dessa naturmenniskor. Och sådana finnas likväl. Men det är just sådana (som min Elin och Gunnar) som gömma sig och som man blott händelsevis får ögonen på. Icke stå de i hållstugan, ej heller vandra de på kanalbankarne, utan de gömmas i skogar och långt aflägsna trakter, der Guds och solens ljus äro de enda som lysal Samma person, som så kunde lefva sig in i detta if, långt, långt bort i skogen; lyst allena af Guds och solens ljus, var dock sjelf, såsom redan är nämdt, en af de mest hemmastadda och lysande i sällskapslifvets glittrande verld. Derföre också stod hennes Stockholmslif under åren 1841 och 42, oaktadt hennes sjuklighetstid, i magisk glans. för hennes: minne, Hvad de äro brokiga och bjerta — skref hon en gång — minnena från detta