Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 3

rg RA NR REN rer DEL NE KT IRS det störa föredömet icke någon direkt hugInelig verkan. En skara af imitatörer störtar naturligtvis fram och inbillar sig att den stora hemligheten ligger uti Runebergs yttre manår, och skyndar att så godt sig göra låter tillegna sig detta. Litet hvär af dem sträfvar att efter råd och lägenhet vara en Runeberg, dervid förbiseende, att Runebergs styrka och storhet ligger deruti, att han. är sig sjelf och icke äflas att vara någon an-j nan, att hans individualitet utpräglar sig i hans skaldeverksamhet, att han sannt-och enkelt uttalår sina egna verkliga känslor och idger. För att beträda den af Runeberg anvisade vägen, böra de unga diktarne, 1 stället för att kläda sig i Runebergsk kostym och runebergisera sinapoetiska osanningar, för allvar slå sig på den poetiska sanningen och vara sig sjelfva, för så vidt de nemligen äro någonting, ha något eget innehåll. Det var med en viss glädjeblandad ängslan den, som skrifver denna anmälan, tog i handen den nyutkomna andra delen af Fänrik Ståls Sägner. Genren är numera -icke ny, såsom då första delen utkom; man har under tiden utgifvit en så stor mängd lyrisktepiska romanser af samma. snitt; och dertill kommer, att flera bland de bästa stycken, som förekomma i denna del, voro på förhändpublicerade och allmänt bekanta. Ref. fruktade, att det hela skulle göra intryck af ett slags supplementhäfte. llkommet för att fylla en och annan lucka i teckningen af finska krigets gestalter öch tilldragelser. Då han sent på julaftonen kursivt genomögnade de nya styckena, gjorde också det hela på honom ett något matt intryck; men då han dagen derpå läste om det h Och Jäste det höst, återfann -han-Öfvera Runeberg i hela sin poetiska kraft och sanning, och kände med ren och oblandad glädje, att denna del såsom fullt jemngod kan sättas vid sidan af den förra. Med lefvande natursanning och den finaste poetiska takt har Runeberg infogat uti serien af de gestalter, som han förut odödliggjort, flera bilder af egendomlig art, med de mest karakteriskt natursanna drag. Och han har här icke stannat vid härförarnes eller krigarnes gestalter: I Landshöfdingena har han i några få mästerliga drag gifvit en bild af det medborgerliga med, som, stödjande sig på känslan af rätt och rättvisa, icke svigtar eller böjer sig inför det beväpnade våldet; i ?Lotta Svärd? och ?N:o 15 Stolt? samt :Trosskusken? har han på ett gripande sätt tecknat den fosterländska hänförelse, som i betydelsefulla ögonblick kan elda och genomtränga äfven de ringaste individer af ett folk och höja dem till en ädelhet och n sjelfförnekelse, som under andra förhållanden skulle vara dem alldeles främmande. Stycket ?Sveaborg? har ej blifvit i samlingen inrymdt, förmodligen emedan det icke skulle: kunnat passera censuren. Samma stämning, som uttalar sig i detta stycke, återfinner man dock här på ett mera indirekt sätt uttryckt uti stycket ?Bröderna?. Ypperlig är författarens teckning af von Törne, denna egendomliga karakterstyp, med sin blandning af finsk burleskhet, vresighet och lugn godmodighet, och af ?gamle Lode?, som redan finnes genom. ett enskildt drag karakteriserad uti den förra delen; men som här tecknas på ett både mästerligt och gripande sätt. Det vill emellertid synas oss, som skulle de fem sista stroferna kunnat saklöst vara borta, då den gamle krigaren utan dem är till fullo tecknad, och det gör ett visst pinsamt intryck att följa den ädle gubben på fredsexercis under de nya förhållandena. Så tro vi äfven att ?Landshöf dingen? skulle vunnit derpå, att de två sista stroferna, som redogöra för de båda skrifvarnes reflexioner, icke kommit med. Medan vi äro i färd med att göra anmärkningar, böra vi kanske uttrycka den tanken, att gista stycket, Adlercreutz, oaktadt de sköna stroferna i slutet, är det klenaste i delen. Det kan på intet sätt jemföras med det mot; svarande Döbeln vid Jutas? i förra delen;! det innehåller ingenting, som verkligen karakteriserar Adlercreutz och skulle lika gerna kunna bära titeln ?von Hertzen och Siikajocki?. Bland det yppersta i samlingen hå vil ännu icke omnämnt Munter, i hvilken förf. i liksom gett en typisk teckning af den indelte finske soldaten, samt den herrliga minnessången öfver Wilhelm von Schwerin, som kom öfver till Finland för att efter ly-) sande bedrifter vid sexton års ålder dö hjeltedöden. Det är öfverflödigt att mera i detalj re-; dogöra för: de särskilta styckenas innehåll, då sjelfva boken snart torde befinna sig i; de flesta af våra läsares händer. Vi nöja oss med att till det profstycke, som vi förut meddelat, lägga ännu ett: ; Trosskneken. : Gamle Spelt skall han så helt förgätas? Nej! Han var kusk vid trossen, de var han ej, Hade som hans likar måst i glömska falla. Om han ej fått namn som latast bland dem alla. ; Pengar värd var gubben ock att se uppå Han och hästen, som han körde, likaså. : Höll den ena: sina steg med två ben dyra, Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra. Sådan farten, sådan rykt och ans, Lika tofvig gubbens Tugg och hästens svans. Grålle bar från eget stal sitt damm i verlden,. Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden. Der de syntes så alltjemt i tränen sist, År det säkert att på skratt var ingen brist; ZHisten gick i sömnen, gubben sof på kärran, Hur den gamle hölls på lasset vete Herran. Bakta bar likväl det framåt, småningom, ögre, högre upp motnordens bygd man kom, a Österbotten snart han genomfarit, Var dock allt, densamma han i Nyland varit. Och på lika sätt gick färden till. Samima skratt hvar han för fram, hvar han höll still Och vid skrattet klatechar, det var klippt och i