Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 2

de små motiverna och de svaga sidorna hos menniskor, så hade hennes pilar mot dessa intet gift. Elakhet eller bitterhet fanns icke hos henne. Hennes skämt var likt gnistan i tändstickan, :som minsta friktion ramkallar. Lågan kunde stundom bränna litet, oftast gaf den blott ett harmlöst och NE sken. Det allraminsta kunde väcka et. En afton var hon — och äfven jag — på kongl. operan, då alarm bakom kulisserna uppstod; man hörde ett skott och rop omeld ; aktörerna kommo af sig ett ögonblick, och -Jogerna tömdes hastigt under ångestrop och sorl. Men aktörerna framträdde ånyo med lugnande försäkringar att inenting var å färde, och en mängd herrar på amfiteatern stötte sina käppar 1 golfvet, ropande: Stilla, stilla! Trankilt! En af dessa, en äldre man, och för 5. Z. allde-: les obekant, lutade sig till henne, i det han lugnande sade: Var inte rädd; blif blott helt stilla! Nej, jag är alls inte rädd, svarade .hon, och jag ämnar bli här till sista man!4 Ja, det ämnar jag äfven, sade den obekante, Hon såg på honom med sitt glada, skälmska leende och sade: SMen huru blir då det oss möjligt? oc båda begynte hjertligen 1e. , En annan liten tilldragelse ur hennes salongslif skall visa huru litet detta, oaktadt all den tjusning det egde för henne, likväl fängslade hennes djupare impulser. (Forts. följer.) 13 PRESS Se SEN