Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 2

sympati för mig och mina arbeten, hvilket syntes af en och annan liten sarkastisk släng till dessa eller till mig, dels i hennes bok, dels i hennes bref; dock kommo äfven i dessa artigheteroch vänliga ord. Jag minnes icke om eller huru jag besvarade dem, men visst är att helsningarne blefvo allt vänligare och slutades med en mycket hjertlig inbjudning till besök i hennes hem, vil ken jag ock på min väns hjertliga önskan gerna antog.; I följd deraf inträffade vi en vacker sommardag — under en resa till mitt svenska hem — på Skälltorp, major v. Knorrings boställe. N z herrinnan v. K. var just nyss uppstigen efter. ett af-sina vanliga långa och svåra sjukdomsanfall, fick ännu ej andas frisk luft och hostade ännu mycket. Hennes ansigtsfärg var likväl så frisk, utseendet så ungdomligt och formerna så behagligt fylliga, att man hade svårt att tro henne vara rof för en dödande sjukdom: Sprittande lif och qvieckhet var ansigtets förnämsta karakter, och hvad jag bäst minnes är det skälmaktiga granna Tcendola tändernas egna qvicka, stundom litet bitande utiryck, ögonens tindrande glans, skönast då de med rörande hjertlighet fästades på hennes och min vän. Det låg en sydländsk glöd öfver hela hennes :väsen;. men man tyckte sig känna att elden inom -henne var af förtärande art. Förhållandet mellan henne och mig vari början litet främmande; litet bevakadt; åtminstone syntes det mig å hennes sida innebålla ett slags: ?Hvem der? Vän eller fiende? ? .Lugn i känslan af en oändlig välvilja och i min fasta föresats att: vinna Pophie. Zelow, förhöll jag mig passiv och Jät henne blott .se det djupa ecunde jag hyste för hennes fysiska lidande. . Denna verld; som Goethe en gång kallade ?die. Welt der Abneigung?, var för mig då ännu. en Welt der Neigung?, och det låg hos mig en alltför stor kärlek till menniskorna och isynnerhet till hvarje lidende varelse för att