Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 3

De engelska skarpskytteföreningarnes uppkomst och utveckling. Om detta ämne hemta vi följande mtressanta berättelse ur franska tidskriften Revue des deux Mondes: Under hvilka omständigheter och på hvad sätt har den nya armån blifvit bildad? Det är denna fråga vi skola besvara. Efter 1855 föreslogo några handtverksyrken att bilda frivilliga kompanier. Regeringen afslog den gången anbudet med försäkran, att deti Englands eller Europas förhållanden ej fanns någonting, som gaf anledning till en dylik åtgärd. Behöfs det väl i minnet återkalla de omständigheter, som två eller tre år sednare rubbade den tillit, som statsmän och nationen i allmänhet satte till dessa fredsförsäkringar? Frankrikes sjörustningar, hvilka man måhända öfverdrifvit, och Cherbourgs befästande; pansarfregatterna; den krigiska och utmanande ton, som Lac broschyrer antogo, hvilka hade den olyckan att sprida sig till andra sidan af Kanalen, frambragte med ens en misstanke, som jag vill antaga såsom orättmätig. På en annan tid skulle man icke fäst sig vid dessa broschyrer vid sidan af de många yttrandena af en fri press. Men dessa flygskrifter sågo ljuset under förhållanden, som gjorde att hotelserna lyste med eldsröda bokstäfver på tystnadens svarta grund. Jag vill dock ej härmed säga, att fruktan hade sitt upphof endast från andra sidan Kanalen. Den kom utan tvifvel fösnämligast från inre källor. Redan i en lång tid hade Storbritanniens innevånare satt en alltför ovilkorlig tillit till de fördelar, som landets geografiska läge skänkt det, till racens medfödda kraft och Englands osårbarhet, och denna tillit måste förr eller sednare rubbas. Den hade isynnerhet varit rådande i landsdistrikterna, hvarest man gerna trodde, att en engelsman var så god som tre fransmän, att den flagg, som så ofta trotsat strider och stormar, alltid skulle ha segern på sin sida, samt att the bull-dog spirit skulle öfvervinna alla svårigheter. Likasom Homers gudar, hvilka på stridsfältet undgå att träffas af de stridandes spjut genom att inhölja sig i moln, så ansåg det gamla England sig betryggadt mot alla faror, då det skylde sig bakom sin dimma. Huru skulle väl fiendtliga flottor vara i stånd att leta sig väg till dessa öar, som svalorna ha svårt att återfinna om våren? Utmärkta arbeten af insigtsfulla militärer hade under loppet af de två eller tre sista åren förjagat dessa illusioner. Utlåtandena af de komiter, som blifvit tillsatta, för att undersöka rikets försvarsväsen, ha isynmnerhet gifvit de gamla vidskepliga föreställningarne om den nationella storheten nådestöten. Såsom det alltid händer vid sådana tillfällen, har landet, hvilket tagit intryck af de arbeten, som kastat ett nytt ljus öfver sakernas tillstånd, slagit öfver från en öfverdrifven tillförsigt till en obestämd och förvirrad fruktan. Det fattades blott föga, att-engelsmannen i första ögonblicket hade förbännat hafvet, denna Storbritanniens gamla vän och ständiga allierade. Man framkastade verkligen den frågan, om icke efter den på Krim vunna erfarenheten en fiende, som stöder sig på hafvet såsom operationsbasis, har stora fördelar. Denna tanke af