Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 2

nes rätt nödgades någon hålla Pförhästarnes i hornen, och kursen styrdes förbi det dåvarande stallet på Gräfsnäs till viken. Vid qvarnbäckens inlopp var hela platsen; liksom genom en förtrollning, förvandlad till en barnpark, som för vår barnfantasi låg lika skön och herrlig som någonsin Palmyras hängande trädgårdar med guldäpplen och allt. En damm och en kanal voro gräfda, en uppdämning gjord, och en liten qvarn, en säg och en spikhammare, med sina små kaskader, gåfvo taflan lif och rörlighet. Genom dammen, den nygräfda kanalen och qvarnbäcken formerades en holme, till hvilken man kom öfver en liten grann och grön bro. På holmen voro planterade blommor afvexlande med små gräsvallar, sandade platser, gångar och hviloplatser, men allt dettaien ganska liten skala, och längst bort på holmen befann sig ändå det mest förtjusande, nemligen ett litet trähus, beklädt med bark utanpå, hvaraf det sedan erhöll benämningen barkhyddan. Det lilla huset var försedt med tre små fönster, åtskilliga små barnmöbler och framförallt en dörr med lås och nyckel, hvilken sednare högtidligt öfverlemnades till min disposition. Detta lilla hus utgjorde för mig, mm redan började, intagas af gryende sjeltständighets-känslor, dagens krona, men jag föraktade derföre alldeles icke de herrligheter som vidare för oss uppdukades. Vigingo nemligen ut på sandbankarne i viken, från hvilka små provisoriska broar voro anbragta, och på den yttersta sandbanken var en stor löfhydda upprest; ur denna steg Isak, Mellströms yngre broder, förklädd till, Gud vet hvad, men svärtad i ansigtet och låtande ett litet tackladt fartyg med fulla segel och svajande vimplar manövrera för oss och sa