Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 3

sannt, att! han högeligen Oögillade rmtt nt och ming åtgärder: för. tillfredsställandet. af åtskilliga personers inom X församling vaknade läslust och att han förthy beslutat varna eller straffa mig, svarade han med mycken häftighet: — Andersson måtte väl kunna begripa, att jag icke kan annat än på det högsta ogilla Anderssons oförskämda förfarande att, såsom man berättat mig, ibland mina: församlingsboar hålla loftal öfver tidningspressen och åt dem anskaffa tidningar och böcker ... Begriper då icke Andersson, att slika öretag måste misshaga mig och att folket skadas utaf att läsa andra skrifter än rent religiösa, af renlärigt innehåll! Säg mig, hvartill. det tjenar, att allmogen läser tidningar, isynnerhet som knappast någon enda tidning i hela vårt land imnehåller något verkligen sundt... Följden deraf; att bonden fattar lust för tidningsläsning och börjar lyssna till de s. k. frihetsvännernas samhällsupplösande läror, blir först och främst den, att hans arbetslust går förlorad och att ham vill. lägga sin näsa 1 allt. Hvad. åter deraf skall härflyta, såväl i kyrkligt som religiöst och politiskt afseende, är ej svårt att fatta ... Icke nog med att folkskolorna redan här och der börjat visa följderna af deras, rent ut sagdt, förderfliga SN vetkenmhet, skola nu också dessa skolors rationalistiska lärare I såsom spridare af tidningar och böcker bland allmogen, så torde ej dröja länge innan det går som h. h. biskop N. N. nyligen yttrade: att tidningspressen och folkskoleinrättningen skola, derest de fortfarande få fritt grassera såsom nu, i grund förderfya åtminstone kyrkan.? — Men, goda hr kyrkoherde! det — — — Var så god, hr Andersson, och motsäg mig icke! Det der är saker, som Andersson ändå inte förstår. Men tag sig sjelf i akt, min vän; det är mitt råd. Försök icke hädanefter att förleda mina åhörare till att läsa, vare sig tidningar eller andra skrifter af hvad slag det vara mål... — Hr kyrkoherden torde godhetsfullt — — Jag ör ju en gång sagt, att Andersson icke får motsäga mig! ... Ar herrn döf... Som sagdt. är: sprid inga skrifter ar hvad slag det vara må, ty då får Andersson med mig att göra... Inom mitt pastorat får ej finnas någon nyhetsälskande och Aftonbladsläsande skollärare, ty .. ja lägg det på minnet! ... vill någon medlem af församlingen, försåvidt han hörer till allmogeklassen, läsa verldsliga skrifter, så må han först derom rådgöra med mig... Nu kan Andersson af: träda! ... Kom ihåg hvad jag sagt, och glöm ej att lyda mig i allt, så kärt det för Andersson är, att — få behålla sin tjenst... Och dermed var det resonnemanget slut, utan att jag fått yttra mig. Djupt såradaf skrapan, stapplade jag ut från min konservative och stränge, dock i öfrigt ej oäfne förman och själasörjare. Att jag, efter ett sådant bemötande från hans sida, och med tanken fästad på hans hotelse, kände mig ganska illa till mods, säger sig sjelft. Jag hade förut icke lärt känna min förman rätt, utan städse hyst mycken aktning för och den bästa föreställning om honom. Nu var det dock helt annorlunda, — För många bland mina yrkesbröder, som jag derefter råkade, berättade jag detsamma som här nu blifvit anfördt, samt yttrade min förvåning öfver K pastors åsigter och hans beteende mot mig, jemte hans djupa ovilja mot folkbildning. Flera bland dem nämnde då, att de personligen just gjort ungefär samma sorgliga erfarenhet som jag, med afseende å ett icke ringa antal presters föreställningar och åsigter om folkets bildning och medlen dertill. Af lätt förklarliga skäl vågade jag ej vidare anskaffa tidnimgar och utlåna böcker till allmogen i X; men då intresset för läsning redan var temligen allmänt väckt och hade slagit djupa rötter, så förskaffade sig folket sjelft hvad det behöfde iläsning. Men något sockenbibliotek finnes ännu icke i X och torde näppeligen komma till stånd, så länge den nuvarande kyrkoherden styrer X samhälle och sörjer för själarna derstädes. a —0—0—