3 STOCKHOLM den 3 Jan. Det var för någon tid sedan en tysk tidning, som profeterade, att innan året 1860 hade gått till ända, skulle revolutionen ha utbrutit i Österrike. Det vill vid första påseende synas, som skulle denna profetia ha kommit på skam, då hr v. Schmerling benäget åtagit sig och nu som bäst håller på att. rädda och reformera. Österrike. Men ser man närmare på de reformatoriska åtgärderna, löftena och försäkringarne, så finner man lätt, att de i sjelfva verket innebära revolutionära symptomer, att revolutionen redan börjat, och att sjelfva hr von Schmerling är en af dessa medlare, dessa välmenande och beskedliga revolutionsbesvärjare, till hvilka dynastier, som stå på fallrepet, taga sin tillflykt först i det ögonblick, då det hunnit bli för sent, och hvilka då endast tjena såsom ett yttre tecken till deras ängslan och svaghet, utan att inge det ringaste förtroende till deras goda vilja och förändrade tänkesätt. Sådana reformplaner och reformlöften, som hr von Schmerling nu med rundlig hand strör omkring sig, spela i afseende på det österrikiska statslifvet samma roll, som mysk, användt såsom medikament hos en illa sjuk; man vet, att det är ett yttersta medel att artificielt höja lifsandarne och att för ett ögonblick framkalla en viss spännkraft, men man anar då, att den verkliga lifskraften är ute och att sjuklägret är en sotsäng. Huru föga man äfven i Tyskland låter vilseleda sitt omdöme: genom de reförmatoriska minerna i Österrike, derom vittnar bland annat följande artikel i en nordtysk demokratisk tidning: Att det är mera glädje i himmelen öfver en syndare som sig omvänder än öfver nittionio rättfärdiga, de vilja vi gerna tro; men huruvida en så stor: portion himmelsk glädje skall nedströmma öfver Österrike, att. folken skulle för en omvändelse genom Schmerling glömma alla de nittiomio nedrigheter, som de af de oomvändas regering utstå, det måste vi, trots all respekt för wienerkabinettets förstånd; betvifla. Det vore också verkligen att: vara alltför himmelskt långmodig, om man: skulle låta det gå an för statsstyresmän att i hela årtionden oaflåtligt och under systematiskt förtryck utsuga och utslite folken till fromma förs. k. konservativa intressen, och ätt, då affärerna ej längre gå bra och vedergällningen redan klappar på: dörren, blott behöfva anlita någon omvändare, för att nådigstgenom honom skänka folken litet frihet: I vanliga lifvet skulle man tycka; att detta liknar omvändelse och bättring af en tjuf, som vid en inbrottsstöld brutit benet af sig och i sin nöd bönfaller hos den bestulne att så skyndsamt som möjligt hjelpa honom upp. emedan han numera blivit en mycket ädel Och rättskaffens menniska, som bär den djupaste respekt för andras egendom. aHofförgyllarne i Wien sänka sig naturligtvis ej så långt ned som till en djlik liknelse ur det dagliga lifvet. Kabinettet har — försäkra de — blifvit vist af skadan; de medgifva, att det visserligen varit riktigare, om man ett årtionde förut blifvit klok; men om man blir vis af skadan, så har wienerkabinettet det rättmätigaste anspråk på högsta mått af regeringsvishet, och då nu förhållandet är sådant, så måste folken högligen fröjda sig öfver sin regerings visdom och på det ifrigaste bemöda sig omv att afhjelpa hennes: skada. HiDetta hofförgylleri vore ju ganska smånä pet, om man bara ej visste, att denna konst är densamma som alla inbrottstjufvars, som liga med afbrutna ben på sina gerningars skådeplats. fo Mm DR ADR sk DM M je mn oh RA DO KR rr TA Hofförgyllarne i Wien vilja ej medgifva detta. De hänvisa på Paris och säga: 2Nå, titta dit bort, så får du se! Äfven der har man under ett årtionde lagt kafle i munnen på landets fribet, äfven der har man tilltäppt munnen på folket, äfven der har man styrt med prefekter, och nu löser man der upp banden, befriar pressen från säkerhetsåtgärdernas tvång och beviljar en frihet, som fransmannen i lång tid saknat! Aflöper detta väl der, hvarföre kan det då icke göra det här också? : Men den, som närmare granskar saken, finner snart den stora skilnaden. I Paris har man ej af svaghet lossat på folkets bojor, utan tvärtom har man imedvetandet af regeringssystemets styrka öfver folksympatierna gjort försök att upphäfva ett tvång, som i längden blefve outhärdligt för folket. Må man också i Paris menalika litet ärligt med en verklig. folkfrihet, så är det dock åtminstone säkert, att folksympatien i Frankrike har skäl att mottaga den eftergift man gör för henne såsom en gåfva, som. vittnar om regeringens styrka. Frankrikes sjelfherrskare kan unna folket en smula frihet, emedan han ganska väl vet, att han ej just nu var alldeles nödd-och tvungen dertl. Hvad som der sker är icke ånger, icke omvändelse af nödtvång, utan en följd at medvetandet om makt. I Wien är deremot förhållandet alldeles motsatt. Regeringen. kastad till marken midt under sitt förslafningsarbete, erbjuder med krossade lemmar frihet och inbillar sig, att folken skola helt beskedligt taga emot den, för att åter hjelpa gifvarimnan på benen. Ne, Men äfven till ett stort kapitel i Preusgens historia hänvisar man i Wien, för att gifva omvändelsens och ångerns frukter ett