Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 3

het förstås äfven af bondfolket, ville bemödarsig omatt alltid; såvidt möjligt är, uttrycka sig på ren svenska: v Efter ett par års förlopp blef skolan inom samling förvandlad från ambulatorisk . ochjag kom att såsom ene hustrus bosätta migiskolhuset. Tillfölje häret blef jag nu sällan i tillfälle att, såsom förr, umgås med folket och föreläsa ur tidningen. Visserligen fick jag emellanåt besök af dem, som gerna önskade veta hvad nytt tidningarna hade att berätta, från skiljda orter och länder; men som dessa besök medförde sina besvärligheter å ömse sidor, inträffade de ej ofta. Jag uppmanade derföre nu åtskilliga personer att förena sig om att, för ett halft år att börja med, prenumerera å en större tidning — och denna gång hörsammades uppmaningen genast, Folket hade nu fått smak för tidningsläsning och lärt sig fatta nyttan. och betydelsen afatt dymedelst följa med sin tid. Der bildades nu bolag med 6 å 8 personer i hvarje sådant, åt hvilka jag från närmaste postkontor reqvirerade tidningarne, som, då så många personer deltogo i afgiften för hvarje exemplar, blefvo föga kostsamma att hålla. Då första baltåret var tilländalupet, förnyades prenunerationen, och allt flera personer intresserade sig för den nya rörelsen i läsväg, Numera betraktas tidningarne inom denna socken såsom oumbärliga, och ingen ångrar att hafva gjort den ringa uppofiringen af några riksdaler pr år, för nöjet att ega och läsa det eller det bladet. — De tidningsläsande personernas innanläsningskunskap har, sedan de började befatta sig med ,Dagbladslektyr, i hög grad förbättrats, hvarjemte deras förra sätt att i tal eller skrift uttrycka sina tankar undergått en märkbar och anmärkningsvärd. förändring, till det bättre. Och t. o. m. bland skolbarnen Synes denna lektyr utöfva ett gagnande inflytande, i det de, genom att i hemmen läsa tidningarnes annonser, vinna god öfning i läsning. af olika slags stil. Emellertid, för det jag befordrattidningsläsning bland allmogen, blef jag till min stora ledsnad illa anskrifven såväl hos min förman, X församlings kyrkoherde, som ock hos ett par patroner inom församlingen (jag hade dock hittills endast ryktesvis försport något derom). Dessa herrars åsigt var och är i detta fall den, att menige man icke bör befatta sig med slika saker, hvaraf, mena de, mycket för stat och kyrka olycksbringande kan i framtiden härflyta. Detro ock, att bonden mår bäst i sin lyckliga okunnighet4, och anse för öfrigt,. såsom i alla afseenden klokast, att qvarhålla allmogen på dess gamla ståndpunkt i andlig utveckling och vetande. Derföre äro de ock föga måna om folkskolans. försättande i fullt dugligt skick och hafva icke visat minsta håg för inrättande af sockenblibliotek. inom församlingen. Tvertom hafva de, då jag når gon gäng vågat inför dem bringa denna fråga på-tal, förklarat sig icke finna sköl att göra något för den saken. Många gånger måste jag hos pastor anhålla om utbekommande af de till församlingen skänktå 15 årgångarna af Läsning för folket?, innan det lyckades mig erhålla dem; och då de slutligen till mig utlemnades, voro många häften förstörda, hvilka, ehuru ofta jag än gjorde påminnelser derom, icke blefve tillrättaskaffade. Några bönder hafva nu sammanskjutit penningar till inköp af de saknade häftena. En dag berättade mig en af församlingens! åboer, till. hvilken jag stod ivänskapligt och förtroligt förhållande, att kyrkoherden för honom beklagat sig öfver mig och sagt, att jag åstadkom stor oreda inom församlingen och väckte förargelse inom kyrkan dermed, att jag verkade för spridning af tidningar och böcker ibland folket. coben den hade dervid tillagt, det han, oaktadt han ingenting hade att anmärka mot mitt förhållande inom skolan, dock ansåg sig böra allvarligt varna mig för slikt. Vi dessa underrättelser blef jag temligen bedröfvad. och öfvertänkte noga huruvida jag möjligen gjort orätt uti att äfven utom skor lan något medverka till församlingsboarnes örkofran i vetande. De tidningar, jag anskaffat, voro inga skandaltidningar, och de böcker, jag plägade utlåna, voro alla, såvidt jag kunde förstå, af värdefullt; moraliskt innehåll. och ej på minsta vis farliga hvarken för kyrkan eller för folkets religiösa tro. De afhandlade ju endast sådana ämnen, som förtjena att af hvar man blifva kända, såsom historia, naturlära, geografi, o. 8. v. Visst. hade jag utlånat ett par romaner (af Onkel Adam), men dessa böcker kunde jag ej finna vara särdeles farliga. Som jag. så-! lunda tyckte mig vara obrottslig i de styceken, rörande hvilka hr kyrkoherden anfört klagomål, och lugnad af medvetandet om det kristendomsenliga i mitt handlingssätt, beslöt jag helt frimodigt att ej bry mig om hvad kyrkoherden i thy fall tyckte. För att emellertid af honom sjelf tydligt få erfara hans mening om mina älineuta åtgö-. randen, dröjde jag ej att besöka honom, då: han icke på nära ett helt års tid gjort be-, sök hos mig eller i min skola. Då jag nu sammanträffade med honom i prestgården märkte jag genast, att hans sinnesstämning mot mig. ej var af vänlig art, och då jag ödmjukt frågade honom, huruvida ryktet va