Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 3

Ja, det må du väl frågaX, sade prosten skrattande. Å tHvem af oss menar magistern kan vänta tillökning? Nej, jag menar — — fortfor Bigne ifrig. Zioch jag menarX, afbröt magistern ännu ifrigare, att om askan falnar i form af en fot som vänder tån inåt, så — — z Att gå med tån inåt, fy så fult! ropade va. q c— Så blir det tillökning. — Fy så fult!t upprepade Signe. tMen att man icke kan få tala till punkt, suckade magistern retad; om askan felnar i form af en fot som går utåt ... så... ... : 5å har han lärt sig gå comme il faut, tillade Arthur, Så blir det någon som går ur detta lifvet inna årets slut, förklarade magistern, säker på sin sak. Högst sannolikt, yttrade Mathilda leende. Jaja, förstå mig rätt, någon ur den krets som skådar . . . tu — Foten? —4 inföll Arthur. AlldelesX; sade magistern. CNu kan det vara nog tokeri för i vällk, sade prosten, och reste sig upp. SDet är sent, fru lagmanskan behöfver konima till ro, liksom du och jag, bror Ehrenfeldt, om också de unga aldrig tröttna vid att käbbla. ; Nej, vi skola vaka in det nya året! upplyste Signe. Vi tre flickor, nota bene, ty herrarne få icke vara med. 0 emancipissima!t utropade Arthur. Har äfven denna undangömda vrå af verl-4 den blifvit angripen af emancipations-rabies: inga herrar, inga herrar! Tvertom, förklarade Eva, det är herrarnes mani att göra väsen så snart de märka att vi kunna hjelpa oss utan dem. Hvilket återstår att bevisa, tillade Mauritz, eller hvad säger du, Mathilda? Jag säger, sade Mathilda leende: gören er 088: värdiga, och vi —ä genast färdiga.