Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 1

man knappt utan lifsfara kunde komma, der trifdes jag allra bäst. Och der — ville jag vara allena, för att få känna mig rätt fullkomligt hemsk och betagen af besynnerliga känslor, som många andra barn troligen aldrig veta utaf. Mycket tidigt utvecklade sig hos mig äfven alla, så väl kroppsliga som andliga förmögenheter. När jag var fyra år, trodde man mig vara sex eller sju år, när jag var tio år, trodde man mig vara tolf år, och när jag slutligen hann till: tolf år — var jag alldeles fullvuxen och utbildad som en sexton års flicka. Alltsedan jag kunde tänka, och det måste jag dock unnat temligen tidigt, emedan jag både kunde läsa och skrifva vid. fyra års ålder, lekte hela min håg och alla mina tankar på den tid då jag skulle blifva stor, kunna utmärka mig för det — och för det — och för så mycket, ty en hög grad af ärelystnad började redan imin allra tidigaste barndom att gro hos mig, men — alldeles icke hvad man. skulle tro, en aristokratisk, eller på andra och förfäder byggd: ärelystnad, utan alldeles på egna eminenta förtjenster. Af mamma lärde jag mig att läsa — hon sade sjelf att hon icke visste huru, så fort gick det; och jag mins mycket väl att jag under den korta lästiden (ty på 3:ne månader lär jag hafva lärt mig läsa innantill), aldrig mer än en gång fick hvad man kallar ban-; nor, men dessa handgripliga nog, ty när jag envisades att ej kunna stafva till: Bastholms philosophie för olärde så fick jag ett slag öfver fingren af en svart tillklippssax, som jag sedan aldrig såg utan att komma ihåg sal. Bastholm, ej heller någonsin hörde talas om hans filosofi, utan att minnas saxen. Skrifva lärde jag af en bokhållare vidnamn Bolin, som jag höll mycket utaf, och uppe på hans rum, dit mamma stundom skickade