Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 1

tanka hafva en gnista af behag, ehuru så oändeligt underordnat det som Gräfsnäs bjöd, och det var Koberg, beläget 1 !, mil från Gräfsnäs, och tillhörande baron Nils Silfverskjöld, en af mina högt ärade slägtingar på mödernet, och hvarom mera framdeles. Men det mins jag ännu, att Se Koberg kunde jag känna en gnista af hemtrefnad. Der var äfven tjocka murar, der var gyllenläderstaaa gammaldagsmöbler, VR höga rum, små smygar, skåp och gångar här och der. Det var dock något — — fast ett intet mot Gräfsnäs, ty ehuru späd jag var, såg jag dock genast den stora åtskilnaden 1 belägenhet, natur, ålderdom -och smak, i hvilket allt Gräfsnäs stod så långt framför Koberg, som —Ilättast beskrifves af ett par ord, undfallna dess nuvarande egare, den tid han som ung enkling der dvaldes i sin ensamhet, utan all glädje af sina stora egodelar. Huru kunde jag väl vara glad, sade han, med ,sorg i hjertat, ingen Jefnadslust i själen, och vandrande här — inom Kobergs hemska murar, vid Vanderivattens dystra stränder! Vanderivatten heter nemligen den besynnerliga, med svartgrön tallskog eller djupa, otillgängliga mossar omgifna sjö, vid hvars strand Ko erg reser sig, stort och ängsligt. Men, besynnerligt nog, je var ett bland de ladaste, ad skälmaktigaste barn, men kunde ändå aldrig fördraga dessa glada, lekande, ljusa trakter och ställen, utan ansåg allt dylikt för smått — dåligt — obetydligt och — framför allt — för otrefligt. Jag måste känna mig spökrädd, för att kunna; vara rätt glad och munter, och ingen lek; intet upptåg hade någöt verkligt värde för mig, om det icke var blandadt med någon fara, något underbart och mystiskt, och — i det gamla slottets mest förfallna delar, dit