Aftonbladet – 3 januari 1861, sida 1

för åkande och gående, ty från de höga fönstren i hufvudbyggnaden skådade man öfver de trenne sidornas lägre byggnad. Enligt mina egna barndomsminnen, sammanlagda med hvad Dahlbergs Svecia antiqua holierna säger om saken, och den planritning af stället jag kunnat erhålla, bifogas här en iten teckning af sjelfva slottet och dess närmaste omgifning, sådant som det likväl befann sig ännu 1810, eller före den olycksaliga reparation och renovation, som min morbroder, öfv. Gripenstedt, fann sig befo-; gad att göra, i stället att följa de goda råd som gåfvos honom, att i parken, straxt innan man kom till vindbryggan, på höger hand uppbygga en paviljong, och låta det oamla slottet få stå eller ramla, der ute på sin lilla dystra holme, i skugga af sina åldriga ekar. Men — dessa höggos bort, och murarna refvos och all poesi fördrefs med, ett ohyggligt sjuårigt grasserande, efter hvilken tid ett oformligt, hvarken äntikt eller nymodigt hus — visst icke slott, framstod, till en verklig plåga och pina för alla dem som sett deti sitt fordna grå majestät, högre talande om forntid än något enda af de ännu i min tid qvarlemnade slott sedan fordom. Icke ens Gripsholm har det vördnadsbjudande och högtidliga yttre som Gräfss, med sina höga salar och sju torn, ännu 1810 hade, hvartill — jag medgifver det — kanske äfven något bidrog, att flera delar af slottet voro nästan till ruin förfallna, men dessa ruiner så oändeligen vackra, der de stodo, med sina af höghvälfda fönster och dörrar genombrutna murar, på och öfver hvilka unga träd och slingerväxter redan vågade hänga sin saftiga grönska. O! det var så skönt, att vid blotta minnet deraf djupa suckar af vemod och saknad stjäla sig ur mitt bröst, och jag glömmer att det