efter hörde jag två skott brinna af. För att få vara med om jagten gaf jag min häst lösa tyglar och sporrade honom tills han. med tre eller fyra språng förde mig till min kamrat, . som De ade skjutit på björnen. Djuret var träffadt i ryggraden, vred sig af smärta och tjöt som besatt, skärande tänderna af raseri. Vid denna syn blef min häst plötsligt stel af fasa... Hans kropp betäcktes af kallsvett, och med allafyra hofvarne liksom fastborrade i marken. blef han stående med vidt uppspärrade näsborrar och blicken stirrande hätftad på det i dödskampen stönande djuret. Hvarken spö eller sporrar kunde få honom ur stället. Medan jag alltjemnt arbetade med honom och virginiern laddade sin bössa, hörde: vi en gevärssalfva smattra från andra sidan berget, ledsagad af ett Vildt anskri. Det var ett af dessa skri, som Man aldrig glömmer, då man en gång hört den; det var comanchernas stridsrop, och straxt derpå hörde vi hästtraf, som närmade sig dalen. Det var ingen tid att förlora. ?Indianerna, indianerna! Fly!? ropade virginiern till: mig och sprängde: derifrån. Förgäfves sökte jag följa hans exempel, min häst stod icke att rwba ur fläcken, och det var mig intet annat mdel till räddning öfriot, än att springa un sadeln och klättra upp i en gammal ek, mellan hvars täta löfverk jag kunde gömma mig.. Knappast hade jag hunnit utföra. detta, förr än 20 till 30 vildar, med brokigt målade ansigten och hufvudena smyckade af fjädrar, sprängde in i dalen. Det var comancherna. Vid åsynen af min häst, som ännu alltjemnt qvarstod i samma ställning, gjorde rödskinnen halty en närmade sig till och med djuret och grep det vid tygeln, men då de öfriga i detsamma märkte den bortilande