Aftonbladet – 2 januari 1861, sida 2

Menhvilka än kejsarens afsigter må varalr med det beskydd han låter en fransk flotta! c lemna detta fäste, den förjagade bourbonenst sista tillflyk så mycket synes visst, atts den .allmännameningen i Frankrike medj: ovilja reser sig mot den föreställningen, attjr Frankrike skulle komma att verkligen bistå jr denna furste, hvars namn blifvit identifieradt ir med allt hvad despotism och skräckvälde ill nyare tider företett mest afskyvärdt. Vorejl icke detta fallet, kände man sig icke i detlc hänseendet ega ett stöd af den allmännale 1 I i meningen, så mäktigt, att till och med kejsar Napoleon nödgas respektera det, så skulle troligen ieke en sådan artikel sett dagen i Frankrike, som den vi här nedan återgifva ur Journal des Debats, och hvilken bjert framhåller betydelsen och konseqvenserna ör Frankrike af Gaötas fortfarande skydq 1 dande genom en fransk flotta. Den högst l märkliga artikeln, fluten ur John Lemoinnes j penna, lyder sålunda: i Vi kunna ieke undgå, att såsom ganska bei I klagansvärdt betrakta Gaötas motstånd, emej!1 dan det endast förlänger en med gagnlösa( uppaftringar förknippad belägenhet, hvars i: slut synes oss oundvikligt. . De, som på detta motständ och I det tillfälliga, mer ellerj: mindre oförklarliga understöd, som det rö-: ner, bygga någon förhoppning att kunna!!l l j ånyo göra tvistigt allt hvad som under närmare två år blifvit uträttadt, synas oss storligen bedraga sig. Genom att ännu några!: månader eller veckor hålla ut i sin fordnaj: monarkis sista förskansning, kan konung Frans II göra sitt fall mera hederligt; att undgå det skall icke lyckas honom. Det är tid och blod förgäfves spillda. Vi vilja gerna afhålla oss från hvarje sårande ord, men med bästa vilja i verlden kunna vi icke instämma i de lofsånger, som den unge konungens afvaktande hållning ingifver försvararne af hans sak. Orsaken till vår köld är helt enkel: det är icke konungen af Neapel som försvarar Gaöta, det är franska flottan. Hade konungen varit öfverlemnad åt sig sjelf, är det mer än sannolikt, att han redan skulle ha utrymt sin fästning; han bibehåller sig der endast genom understöd af utländningar, det är oss omöjligt att säga af bundsförvandter. Kejsar Napoleon HI är i detta ögonblick konung Frans II:s ende beskyddare; detta faktum ensamt är tillräckligt för att lugna oss, likasom det borde vara tillräckligt att afsvala de besynnerliga förhoppningarne hos Italiens fiender. -Det är klart, att det skydd, som under förhandenvarande undantagsförhållanden förlänas den unge konungens person och familj, endast kan. vara en episod, och ingenting kan förändra i politikens allmänna gång. Det krig, som kejsaren förde år 1859, var början och signalen till en fullständig omhvälfning i Italiens ställning och ijemnvigtsförhållandena i Europa. ue Podiiske synpunkt har det af Italien åter gjort en nation; ur fransk synpunkt har det undandra git denna nation Österrikes uteslutande herravälde. Revolutionen på Sicilien och i Neapel, liksom den i Toscana och i Romagna, har varit en nödvändig följd och utgjort utvecklingen af den rörelse, till hyilken kejsaren och Frankrike hade tagit initiativet; detta är anledningen hvarföre vi icke kunna hysa någon allvarsam oro då vi se konungen af Neapel qvarstanna i Gaöta endast till följd af en fransk flottas understöd. Hvad kan i sjelfva verket konungens af Neapel motstånd innefatta och betyda, om icke att åt Österrike bevara en stödjepunkt för ett återvändande till Italien, i händelse af ett snart förestående krig? Hvad representerar fästningen Gaöta i detta ögonblick, om icke en framskjuten österrikisk postering? Och hvad representerar konung Frans IL, om icke det af alla förjagade furstar bestående parti, som i Wien väntar sitt återinsättande? Vi äro långtifrån att önska krig, men vi äro icke desto mindre nödsakade att antaga möjligheten deraf, och är det icke i sådant fall tydligt, att fästet Gaöta i konungens af Neapel hand är: ett vapen i Österrikes hand, icke allenast emot Italien, utan äfven emot Frankr ke och emot allt hvad Frankrike med uppoffring af sitt blod och sina penningar nyss uträttat. Om det vore österrikiska flottan eller hvilken annan makts flotta, än Frankrikes och Englands, som beskyddade konungens af Å Neapel tillflyktsort, skulle detta ha en mening, ett ändamål, en politisk betydelse. Det I skulle vara en intagen position för det ingående året, för nästkommande vår, emot den italienska revolutionen. Men, vi upprepa det, det är franska flottan, det är franska flaggan, det är kejsarens befallning som I skyddar Gaöta; men den italienska revoluiionen är Frankrikes dotter, hon har segrat genom Frankrikes mellankomst, och man skulle på ett besynnerligt sätt misstaga sig om, man föreställde sig, att vi skulle draga låstad att år 1861 tillintetgöra hvad vi gjort år 1859. Å Vi ha nyligen anmärkt, såsom ett bevis på vår tids ideförbistring, att man ser koToungen af Neapel, den antika rättens representant, öfverhopa konungarne, sina bröder, Isom öfvergifvit honom i faran, med blodiga förebråelser, och åt den moderna rättens reTÅ presentant, åt den af revolutionen och folksuveräniteten utkorade förbehålla uttrycken Tafsin erkänsla. På samma sätt se vi alla dagar organerna för den rena monarkien och dlör konungarnes gudomliga rätt egna sina bifallsyttringar åt det beskydd, som Frank: rikes revolutionära fana skänker: de neapolIge pA