Aftonbladet – 31 december 1861, sida 3

rika ej blott på papperet, utan täftde i ett vealigt-teotoepr gen snön -beltöfver -4ej se :på. styfvern!Nutidens: genier iakttager deremot i den vägen en vis hushållning. —— Hade jag ej. redan förut begynnt ordentligen, Lålta af de nloy eå skulle jag säkert kommit att: göra det,.då. han började tala varmt om Atterbom, och då han bland annat yllrade, att denne skald ej ärsåuppskattad som ban förtjenar, samt. att han för gin del satte honom fullkomligt vid sidanaf Tegntr. — Hur ett sådant erkännande på dan ort gladde mig behöfver jag ji säga. äkert är oekså, att det var ymnig och stark strömning 1 båda dessa skaldeådror, fastän den Tegnerska glittrade af ett ständigt klart solsken, då den Atterbomska stundom hvälfver sin bölja i en blott sparsam, been Sedan vi sålunda länge samspråkat, ville han slutligen äfven lemna mig liksom: ext fast punkt att fästa min hågkomst-af demne afton vid, och nedtog till: den-ändan ettuf sina arbeten, det som stod närmast till hands på bokhyllan.:. Han tog .sin penna. för ost inskrifva sitt namn i boken Då han gjorde sista. draget, brast pennan, — Var det nåot? 5 Med förnöjelse visade han mig, sellan vi åter : utträdt i dagligstuen, ett: dryekes-. horn, som Danmark -förärade honom i hans. 70:de födelsedag häromåret. Sjelfva hornet var af gediget guld, ornamenterna af drifvet silfver. -Inunder hornet, uppbärande detsamma, kröp på händer och fötter de Underjordiske, och när man följde hornet uppåt, såg man rundfomkring detsamma reieibilderna af Holger Danske, CValdemar den store, Biskop Absalon, Valdemar Scier, Dronning Dagmar: och 4Dronmning Margrete. o..s. Vv. 0..8. v.. oeh mellan fizuterna blixtrade juveler och andra ädla stenar, hvilka förmodligen skulle hieroglyiskt beteckna: snille :— Han föreställde mig för sin åldriga maka. ;; Två lutande rän, stödjande hvarann! — Hon gladde sig it, Satt hon var, blott tre år yngre än hant. är tiden för uppbrott för mig. var inne följde den gamle mig ut i förstugan. Då jag kommit ned: på gården, vände jag mig in en gång om. Han stod der ännu gvar porten, hvilken likt en ram infattade hans fostatt: I den upplyftade handen höll ham jusstaken och lågans sken föll klart på det silfrede håret. I detsamma slocknade ljusot och synen: var försvunnen. ; Jag vandrade längs med sgjöstranden min väg tillbaks. En aftagande halfmåne kastade genom tillfälliga, lätta töcken ett matt sken på Ingemanns boning, på de löftviga stränderna och på den orolige sjön, som uckade oeh slog mot brädden et växen, ler jag gick. — En fjerndels timmas yonIring förde mig fram till strtionem.— Ångvipan hvisslade, jernvägståget bröt in med ktor och buller och brådska och med tunden och dess sträfvanden, och snartlåg ångt bakom mig det åldriga Sorö med dess tilla ålderdomshem för den store diktaren, lan som bjudit Danmarks medeltid stå up ir dess graf, återta lif och verklighet AR ;å ut oeh visa sig för allt folket! .