Aftonbladet – 31 december 1861, sida 3

rande och lefvande verklighet! Bland ad vår ungdoms läsning kan jag ej minnas nå. gon, som så fängslade oss, som .dessa Inge manns berättelser. Men kunde fördjupasig I dem, så att man glömde hela verldent— En af mina vänner var gång som vuxen gosse med sina föräldrar på en H hrpilop på Jandet, På ressn medhac till läsning Valdemar r, och när och hver han kunde smyga sig undan: en fönstervrå, öppnade: hen genast den körs boken. — Kom så sjeliva bröllopsdagen. Vigseln förrättades i salongen. Då man ef ler ceremoniens slut utströmmade i salen, ble man varse gossen, som stod vid fönstret ock läste. — ,Hvyad i Herrans namn, står dt här! Var du inte inne vid vigseln? Vetdu att nu är L. gift!, — Ja, och ni har jag slutat. Valdemar Seier!? sparade han, och slog igen boken. eh ej blot til lyst?, som inskriften öfver porten till Köpenhamns teater lyder! När historisk roman är så skrifven, som Ingemanns,.är den tillika lärcbok, ty om kännedom om faeta också är det första nödvändiga af historisk kunskap, så fulländas denna dock först genom att lära känna, så au säga, lefnadssättet hos de slägten, som vandrat emellan årtalenas milstolpar. — Men, skall .man, kanske invända, historien sjell förstår numera denna konst — vide Macaulay — och detta utan att laga till verkligheten med dikt. — Låt oss dock t. ex. förutsätta, att en ungdom läser historien om ett tidehvarf hos Macaulay, ochatt den samtidigt läser Ingemanns romaner. Eftert. ex. 10 år, hvilketdera tidelivarfvets lif månne dessa, under tiden. bland, vexlande sysselsättningar uppvuxna män, äpnu her. klarast qvar för sig? — Svaret beror på hvad erfarenhet, man, har af poesiens: makt. Jag för min del, tror. ej, alt någon historia kan göra historisk roman (epos) öfverflödig. — Hvad jag här sagt-om det lärorika i god historisk roman, kan t. o. m., i min tånke tillämpas på alla sanna poetiska skapelser. Hvarje sådan är välj om man tänker rätt på saken, lärorik, den må nu för resten höra till hvilken som helst utaf de, af estetiken uppfunna arterna. Jag utser således med detta yttrande alldeles ej särskildt det s.k. didaktiska elementetipoesien, ett element, som,i parentes segdt, är för Ingemanns författareskap fullkomligt främmande. — Men då jag nu kommit att tala om den saken, så får jag bekänna, att någon nådeansökan för ren didaktik eller. den, som poetiserar för att lära, vill jag ej framföra; men om poesiens tanke-element stundom kristalliserar till betraktelse? Nw för tiden utdömer man oblidkeligt alla SreflektionerX ur poesien. Jag skulle dock med en kemisk bild vilja säga, att t. ex. drufsocker dock är någotannat än vanligt röreller hvitbetsocker, ty det förra är dock organisk och egendomlig produkt af drufva; att inmänga vanligt socker i drufsaft är något helt annat. Jag var nu framkommen till ört och ställe. — Ingemann bebof en liten byggnad, som — några steg från koret af klosterkyrkan — ligger utmedakademi-palatset, och gömmer sig der under stora, lummiga trän, Bakom akademin är en öppen plan, som går ner till. stranden af sjön, lemnande utsigten fri öfver vattnet och skogarna. Det är här i denna lilla, fredliga boning, i den ständigt sig förnyande naturen, mellan fornminnena och den uppväxande ungdomen, som Ingemann af eget val tillbringar sin lefnadsafton.: Han var under öfver ett fjern dels århundrade anställd såsom lector i danska språket och litteraturen vid akademin i Sorö och tjenstejorde slutligen såsom dess — direktör; men efter. akademins förvandling till vanlig skola, är han sedan 1849: endast bosatt i Sorö och har ingen annan anställning än att vara en af Danmarks. ilsklingförfattare. — Jag ringde på, porten öppnades, bad jag att bli a ler förklaring, att detta ej bet ag införd i Ydagligstuent, der en vf ålder något krökt man, med yfvigt, ; sidorna kastadt, hvitt hår och med ett i: vanliga, men dock godmodiga dråg tecknadt nsigte, lyst af lifiiga ögon, som hade glömt: vit åldras, kom mig till mötes. — Jag talte om för honom; att jag varit presenterad på vofyet både hos Waldemar Beier och hosj örik Menved, och att jag var intim vän) ned Carl af Rise, fastän jag varit litet beattad, som: mån säger, 1 Rigmor, och att nin vördnad för och bemdran af Drost Peder Hessel ingalunda lidit något intrång; leraf, alt jag verkligen en tid var kärj ipp öfver örona i den blonda Jomfru Inge. — öfter ett kort samspråk i dagligstuen, tog: subben mig med sig in i sitt skrifrum, på; let att vi skulle göra oss det Shyggeligt eh småröka litet, — Naturligen öl talet ,å romäner, nytt och gammalt. Blend: de! ngelska nutidens, tyckte hen bäst om Dic-i kens. Han låter nämligen sina personer j jelfva svara för sig, sade han. Bulwerär,i åsom de flesta edgelsmän, född parlaments-4 alare, och dema sin fallenhet medför hen! sina romaner: Han talar så väl och så rdrikt för sina karakterer, att han slutar ned att nära nog öfvertyga Oss om deras genskaper, vinner i alla händelser de fleta rösterna och får den läsande allmänheens pluralitet att förklara dem verkligen rara sådana, som han påstår dem vara. — Pyvärr är lynnet af mitt minne summariskt ch ej stenografiskt! Under ett sådant förållande, vågar jag q gå vidare, eller närnare, hem, i anförande af de träffonde omlömen, han fällde; emedan jag visserligen cke ser någon sannolikhet för, att jag nåsonsin skulle: kuuny glömma: dessa gedigna vitsord, menändå ej skulle: kunna anföra lem ördagrannt så, som de yttrades. Skall ter man citera en Ingemann, så har man Kit att rive Ant onnet Sv hnketafligmen . igt, ät: