Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

tat alt blifva sjöman, ända från den tid jag först reste till min tant vid hafskusten — och jag framhärdade så länge i detta beslut, att mina föräldrar slutligen insågo nödvändigheten att gifva efter för min önskan. Mitt nya lefnadssätt förtjuste mig och jag åtannade ute på aflägsna stationer mer än fyra år. När jag slutligen återvände hem, var det blott för att finna en ny sorg förmörka vårt hem. -Min far hade dött på sjelfva den dag, då jag anträdde seglatsen till England. Å ; Frånvaro och scenförändring hade ej i ringaste mån kufvat mitt höge att genomtränga hemligheten af onkel Georges försvinnände. Min mors helsa var så ömtålig, att jag för någon tid tvekade att vidröra det förbjudna ämnet i hennes närvarb. När, jap slutligen vågade häntyda derpå, föreställande henne, att den kloka försigtighet, som kanske var nödvändig då jag ännu vär ett barn, ej längre behöfde oo tagas, nu då jag var uppväxt till yngling, föll hon i ån färtig dor och ålade i alt ej säga något mera, Det hade varit min faders vilja, sade hon, att den förbehållsamhet, på hvilken jag syftade, alltid skulle iakttagas mot mig; han hade ej föresin död bemyndigat henne att tala mera öppet, och ni, då han var borta, ville hon ej ens tänka -på att handla efter sitt eget omdöme utån hans ledning: Min tant sade ungefär detsamma, då jag vände mig till henne. Fast besluten att ändå ej låta nedslå mitt mod, företog jag en resa under förevändning att göra ett höflighetsbesök kos min feders anhöriga, men med den hemliga afsigten att försöka samla alla de underrättelser rörande onkel George, som på det hållet möjligen kunde vimiess (Fors)