Aftonbladet – 29 december 1860, sida 2

om framtiden och lycklig i det närvarande som någon gosse kunde vara. Onkel George anhöll ödmjukt om en fridag, för att föra mig. till min bestämmelseort; men han kunde ej undvaras i laboratoriet. Han tröstade sig sjelf och mig genom löftet att göra mig ett litet ståtligt skepp att leka med. Jag har detta skepp framför mig medan jag skrifver. Det är dammigt af ålder, målningen är utplånad, tågverket hoptrassladt, seglen gulnade och malätna. Skrofyet är utan alla proportioner och taklingen har framkallat ett leende Kos alla mina sjökunniga vänner, som -sett det. Men likväl — utnött och felaktigt som det är, underlägset de billigasje miniatyrskepp nu för tiden i leksaksbodarna — vet je knäpppast något jag eger i denna verld, som jag ej hellre vill mista än onkel Georges skepp! Mitt lif vid hafskusten var mycket lyckligt. Jag qvarstannade hos min tant mer än ett år. Min mor kom ofta för att se huru jag mådde, och första tiden förde hon alltid min syster med sig. Men under de sista åtta månaderna af min vistelse der, kom Carolina ej en enda gång.; Jag märkte också ungefär vid samma tid en förändring i min mors sätt. Hon såg blekare och mera orolig ut för hvarje besök, och hade alltid långa samtal i enrum med min tant, Slutligen upphörde dessa besök alldeles: och hon blott skref då och då för att underrätta sig om mitt helsotillstånd. Äfven min far, som i början af min frånvaro rest ned till kusten för att. följa gången af: mitt tillfrisknande, så ofta hans göromål tilläto honom; uteblef nu liksom min mor. Ja, sjelfva onkel George; som aldrig lyckats erhålla en fridag för att komma och helsa på mig, men hittills of.a. skrifvit och äfven bedt mig skrifva till hcnom, afbröt vår korrespondens.